Carolina Skog. Foto:TT

En enorm besvikelse

EU:s miljöministrar sänkte ambitionerna för utsläpp från personbilar under ministermötet i Luxemburg, både jämfört med Sveriges föreslagna målsättning och jämfört med förslaget från Europaparlamentet. Det landade till slut på 35 procent, jämfört med det svenska förslaget om 50 och parlamentets 40 procent.
Sverige miljöminister är begripligt nog besviken. Alla borde vara besvikna. Detta bekräftar bilden av ett EU som bara intresserat av miljö och klimat om det är lagom svårt. Någon riktig förändring är man inte sugen på, då kan man förlora röster på hemmaplan. Tyskland och flera östländer värnar sin bilindustri på bekostnad av allt annat, inklusive att avvärja en global uppvärmningskatastrof. Bara ingen bilfabrikant blir upprörd är man nöjd. Slovakiens miljöminister Laszlo Sólymos oroar sig för att bilarna kan bli för dyra. Det behöver han inte oroa sig för: värms planeten upp tillräckligt mycket kommer det inte längre finnas någonstans att köra och inga bilköpare. Båtindustrin lär istället ha en (kort) glansperiod.
Att man direkt efter en oroväckande rapport från FN som visar att vi har tio år på oss att försöka vända en utveckling som kan bli katastrofal för mänskligheten väljer att sänka ambitionerna på ett sätt som hotar möjligheten att klara unionens klimatmål är tondövt på ett episkt sätt.
Det illustrerar problemet med att det inte går att lagstifta internationellt. Det rimliga gensvaret på FN-rapporten vore att satsa alla tillgängliga internationella resurser på klimatproblemen och sätta frågan högst på agendan tills vi fått en effektiv handlingsplan som alla följer. Kortsiktighet har alltid varit ett problem för människan som art och politiken som metod. Egentligen borde EU fundera på om medlemsländer som inte drar sitt strå till stacken för att klara klimatmålen man röstat igenom fortsatt ska kunna få EU-bidrag. Många av de ”klimatskeptiska” länderna är starkt bidragsberoende, så övertalningsmedel finns.
Martina Jarminder