Pub­lic ser­vi­ce spelar vik­tig roll

Sve­ri­ges Television hör till de fö­re­te­el­ser som svenska folket älskar att hata. Alla har syn­punkter på nya pro­gram. Och visst kan man ifrå­ga­sätta pro­gram som Sve­ri­ges fetaste hundar.
Ändå är för­tro­en­det för Sve­ri­ges Television och Sve­ri­ges Radio, det som till­sam­mans kallas Pub­lic ser­vi­ce, fort­fa­ran­de högt. I Me­die­aka­de­mins för­tro­en­de­ba­rom­e­ter, som pub­li­cerades för ett par vec­kor se­dan, har 58 pro­cent av svenska folket för­tro­en­de för SVT och 65 pro­cent för SR. Det in­ne­bär tredje res­pek­ti­ve femte plats bland de fö­re­tag och in­sti­tu­tioner som är med i mät­ningen.
Det kan jäm­föras med att lo­kal­pressen har för­tro­en­de hos 43 pro­cent av svenskarna, en nivå som varit sta­bil de senaste åren. Där­emot är för­tro­en­det för kvälls­tid­ningarna (och TV3) myc­ket lågt, 10-14 pro­cent och har all­tid varit det.

För­tro­en­det va­rierar nå­got be­ro­en­de på po­li­tisk åsikt. En­ligt årets för­tro­en­de­ba­rom­e­ter har SD-sym­pa­ti­sörer lågt för­tro­en­de för SVT och SR, bara cir­ka 30 pro­cent. Röd­gröna sym­pa­ti­sörer har högre för­tro­en­de för så­väl SR som SVT än al­li­ans­sym­pa­ti­sörer. Hur det för­delar sig inom blocken är okänt.
Även om det är över­dri­vet att tala om ett ras i för­tro­en­det för pub­lic ser­vi­ce-ka­nalerna är det dock en klar minsk­ning. En del av för­klar­ingen kan vara SD:s ök­ade sym­pa­tier. När SD-väl­ja­rna hör ”sin” par­ti­le­da­re skälla på de eta­ble­rade me­di­erna i god Trump­stil på­verkas de na­tur­ligt­vis.
Mer oroande är att även al­li­ans­väl­ja­re un­der den senaste man­dat­pe­ri­oden tappat i för­tro­en­de. Det har länge bland Mo­de­raterna funnit en stark kri­tik mot ”stats-tv”. Minns att flera nya M-stats­råd 2006 av­slöjades med att ha låtit bli att be­tala tv-li­censen av ideo­lo­giska skäl. Kul­tur­mi­nis­tern Ce­cil­ia Stegö Chilò tvingades avgå ef­ter tio dagar på grund av att hon inte an­mält sin tv.

Den sy­ste­ma­tiska och ideo­lo­giska kri­tiken från hö­ger­håll, bland an­nat nä­rings­livs­fi­nan­sie­rade Tim­bro, mot pub­lic ser­vi­ce har san­no­likt ock­så på­ver­kat al­li­ans­sym­pa­ti­sörerna. Var­je miss­tag – och så­dana görs na­tur­ligt­vis många i ett stort fö­re­tag som SVT – tas som an­led­ning för ett ideo­lo­giskt an­grepp på pub­lic ser­vi­ce.
En som tog Me­die­aka­de­mins ba­rom­e­ter som ut­gångs­punkt för kri­tik mot pub­lic ser­vi­ce var M-riks­dags­mannen Lars Beck­man. Han kastade fram för­sla­get att (kan­ske ef­ter ame­ri­kansk fö­re­bild) ”dela upp SVT och SR i en tyd­lig so­cia­lis­tisk del och en al­li­ans­vän­lig del”. Det var knappast se­riöst menat och skulle in­ne­bära att pub­lic ser­vi­ce-iden raderades ut.
I Danmark, med lik­ar­tad or­ga­ni­sa­tion och liknande de­batt, har Dansk folkeparti tvingat fram ett re­ger­ings­för­slag om att skära ned an­slagen till Danmarks Radio med 20 pro­cent och sälja 40 pro­cent av TV2.

Även om det ob­jek­tivt inte går att påvisa nå­gon sy­ste­ma­tisk po­li­tisk slag­si­da i SVT:s el­ler SR:s verk­sam­het måste bo­lagens led­ningar och re­dak­tioner ta det minskande för­tro­en­det och den hårda po­li­tiska de­batten på all­var. Re­glerna om opar­tisk­het måste stän­digt vara levande.
Men alla som för de­batten uti­från am­bi­tionen att rasera pub­lic ser­vi­ce bör se ut­veck­lingen i Polen och Ung­ern som ett var­nings­tec­ken. Fri tel­e­vi­sion har ett stort vär­de för de­mo­kra­tin.