Håll fast vid lång­fre­dags­av­talet

Hil­la­ry Clinton har brutit tyst­naden ef­ter val­för­lusten med en de­batt­ar­ti­kel – i brit­tis­ka The Guardian. Hon vädjar till dem som styr Brexitprocessen att upp­rätt­hålla Lång­fre­dags­av­talet från 1998, om fred på Ir­land.
Clinton skildrar hur hon och maken Bill (då pres­i­dent) reste till Bel­fast 1995 och tände stadens jul­gran vid råd­huset och hur hopp­full ce­re­mo­nin kändes. Ka­to­liker och pro­te­stanter möttes, trots att det inte fanns ga­ran­tier för att kon­flikter och våld inte skulle upp­stå.
Texten vädjar till Brexitförespråkarna att freds­av­talet måste gå före prin­cip­fast­het kring ut­trä­det ur EU och un­der­för­stått inte an­vändas som slag­trä i en helt an­nan pro­cess. Nord­ir­land kommer att fun­gera som ett lackmustest för om Brexitledarna prio­ri­terar kort­sik­tigt väl­jar­frie­ri el­ler lång­sik­tiga lös­ningar som re­dan har visat sitt vär­de. Hon är inte den första som ser det så.
Även om det inte uttalat står så i texten lär det vara rege­ringen May som är mål­tav­la för var­ningen om att hi­sto­riens hand kommer att vara tung och oförlåtande mot den som offrar fred och väl­stånd på den kort­sik­tiga po­pu­lismens al­ta­re. Clinton hyllar EU och trycker på att Stor­bri­tan­ni­en i värsta fall ägnar sig åt po­li­tiskt ha­sard­spel ge­nom Brexit.
Clintons USA är sargat av inre kon­flikter. Kan­ske är det lättare att känna hopp in­för ett eu­ro­pe­iskt freds­pro­jekt som visar på en över­ras­kan­de håll­fast­het än in­för en na­tio­nell för­so­ning mel­lan ideo­lo­gier som känns allt läng­re ifrån varandra.
Martina Jarminder