Miguel Angel Fraga minns fortfarande varje detalj. Hur telefonen ringde på hans arbetsplats, ett litet museum i Havanna, mitt under ett möte. Hur han fick luren, och genast kände igen rösten. Det var samma läkare som några veckor tidigare hade sökt upp honom och berättat att någon han haft sex med hade testat positivt för hiv. Att Miguel Angel Fraga därför också måste testa sig.
– Hon behövde inte säga hur mitt test hade gått. Jag förstod det så fort jag hörde att det var hon.

När hiv och aids blev allmänt känt, på 1980-talet, spred sig en våg av panik över världen. På Kuba fick paniken närmast absurda konsekvenser.
– Man låste helt enkelt in människor. Isolerade dem, för att undvika att de hade sex och spred smittan vidare. Det första sanatoriet invigdes 1986, strax utanför Havanna, men i takt med att pandemin växte öppnades fler och fler, tills det till slut fanns 14 stycken över hela landet.
Att få hiv på Kuba innebar en rad drastiska inskränkningar av livskvaliteten.
– Dels förlorade man alltså sin frihet. Dels fick man plötsligt en begränsad livstid, eftersom det inte fanns några bromsmediciner. Dessutom var sjukdomen ett stigma. Det fanns väldigt många fördomar.

Rent materiellt var tillvaron på sanatoriet dräglig.
– Jodå, det var ganska bra, men som sagt. Man var instängd. Man fick komma ut en gång i veckan, men bara om man hade personal från sanatoriet med sig, som följde varje steg man tog.
Miguel Angel Fraga hanterade den psykiska pressen genom att skriva.
– Jag hade skrivit lite grand innan också, men då fokuserade jag ju fortfarande på jobbet och allt annat som ingår i ett normalt liv. Nu hade jag plötsligt inget annat att göra. Dessutom trodde jag ju att jag bara hade en kort tid kvar att leva, och att det därför var hög tid för mig att börja skriva mina memoarer.

Under Miguel Angel Fragas sex år på sanatoriet luckrades reglerna upp något, vilket bland annat innebar friare permissioner och så småningom också möjlighet till ett liv i frihet.
– Men jag vågade inte lämna sanatoriet. Jag hade fått psykiska problem av att leva där. Jag var rädd. Inte minst för samhället. Kuba befann sig i en svår kris efter Berlinmurens fall, och det fanns inga jobb. Så jag stannade kvar.
Men 1997, efter sex år bakom lås och bom, träffade han en ny pojkvän, en hiv-positiv chilenare som bodde i Sverige.
– Han gjorde allt för att hjälpa mig. Han lämnade kvar sina bromsmediciner på Kuba när han åkte hem, för att jag skulle få dem, och när han kommit till Sverige skickade han fler. "Jag ska rädda dig", förklarade han för mig.

Och det gjorde han också.
– Tack vare honom kom jag till Sverige 1997. Här fick jag genast kontakt med läkare, som gav mig mediciner, och en psykolog som kunde hjälpa mig med mina psykiska problem. På sanatoriet trodde jag att livet var slut. Jag tackar Sverige för att jag fick tillbaka det.
I dag lever Miguel Angel Fraga vad han beskriver som ett gott liv, även om de psykiska sviterna efter livet på sanatoriet gjorde att han blev förtidspensionerad efter ankomsten till Sverige. Tack vare bromsmedicinerna är han symptomfri, och han kan mycket väl leva tills han blir 95.
– Jag får bra stöd från läkare och kuratorer. Jag mår bra. Jag är aktiv och försöker integrera mig i samhället. Jag jobbar bland annat som volontär på Noaks Ark, och lär andra hur de kan skydda sig mot hiv.

Men viktigast av allt är skrivandet.
– Jag är inte först och främst hiv-positiv. Jag är författare. Hiv är en del av mitt liv, visst, men inte den viktigaste.
Miguel Angel Fraga har hunnit skriva sju böcker, varav den första, en novellsamling om tiden på sanatoriet, har översatts till svenska och fått titeln Släpp inte ut din vrede.
Härnäst hoppas han hitta pengar till att översätta den intervjubok han gjorde med personal, patienter och anhöriga på sanatoriet.
– Det är en bok om hur en totalitär regering gör för att hantera ett stort samhällsproblem i en kaotisk tid. Den känns verkligen viktig, och jag tror att den skulle intressera svenska läsare. Jag tar inte ställning, utan låter läsaren göra sin egen analys av de intervjuade personernas berättelser.

I januari är det premiär på Malmö amatörteaterforum för en monolog där Miguel Angel Fraga skildrar en av sina allra mest speciella medpatienter på sanatoriet.
– Hon hette Gunilla, och hon var transvestit och en äkta diva. Hon hade bestämt sig för att göra allt hon kunde för att sprida glädje under sin sista tid i livet, och det gjorde hon verkligen också, ända tills hon dog 1994.
Kubas sanatorier finns fortfarande kvar, men i dag spelar de en helt annan roll i samhället.

– Numera är det frivilligt att bo där. De flesta stannar några månader efter sitt hiv-besked, för att få information om hur man kan leva med sjukdomen. Men om man av något skäl känner att man inte kan eller vill återvända ut i samhället är man välkommen att bo kvar.
Även när det gäller fördomarna har situationen förbättrats, både på Kuba och i Sverige.
– Men visst händer fortfarande att människor reagerar konstigt. En del börjar undvika en, och en del tycker synd om en. Jag brukar faktiskt inte berätta för alla. Det är mitt privatliv, och känns lite dramatiskt varenda gång.