Ibland blir man hjärtligt trött på de vanliga tyckarna som till synes fabrikstillverkar åsikter efter en viss mall. Att se världen genom en ny persons glasögon, en kommentator som inte ser saker på samma sätt som du själv, är i sådana ögonblick en nåd att stilla bedja om.
Skulle du vilja läsa J.R. Ewing som ledarskribent i din lokaltidning? Eller kanske Alexis Carrington i Dynasty? Eller Joan Collins, som hon heter i verkligheten.
Collins var på 80-talet genom skvallerspalterna mest känd för att använda aldrig förr skådade mängder smink och för sin aptit för yngre män.

Jag insåg första gången att Joan Collins hade ambitioner att bli politisk kommentator när hon började diskutera News of the World-skandalen på mikrobloggen Twitter.
Collins visade sig knarka nyheter och nyhetsmedier och var överraskande påläst.
Hon är ganska lysande i sin drastiska löpande kommentar om vår samtid: egotrippad, självironisk samt sträng och disciplinivrande som en gammal skolfröken. Nåde den som inte uppför sig, då blir det en verbal linjal över fingrarna.
Den brittiska kvällstidningen Daily Mail har begripit detta och har låtit Collins skriva krönikor om sedernas förfall och vad som är fel med Storbritannien i dag. Collins behöver inte skräda orden eftersom hon inte (så vitt vi vet) försöker väljas till något. Gensvaret har varit enormt: det verkar som om britterna törstat efter Collins ärkekonservativa hyllande av dygder som artighet, respekt för äldre och renlighet. Roligt och uppfriskande är det definitivt.

Joan Collins har blivit så uppeldad att hon skrivit en omdiskuterad bok i ämnet: the world according to Joan (Världen enligt Joan) där hon kallar det samtida Storbritannien för en "sluskkultur".
Många av hennes antipatier kan tillskrivas en förtörnad äldre persons brist på förståelse för yngre generationer och visst är rena fördomar, som hennes onyanserade förakt för övervikt. Men inemellan gnället finns det pärlor.
Framförallt har hon väckt uppmärksamhet med sina beska kommentarer kring upploppen i London. Hon menar att hyllandet av den sluskkultur som hon varnar för leder till rättshavieristiskt beteende. Hon ger andra världskriget som exempel: under decennierna efter kriget fanns en stark sammanhållning, men urholkadet av detta gör att folk kan tänka sig att förstöra sin grannes levebröd.
Överraskande är den före detta skandalrubriksgeneratorn Collins även emot plastikkirurgi, kändisdyrkan och brist på solidaritet med fattiga.

Politiskt får Joan Collins drottning Elizabeth att verka som en vänsterhippie. Få av oss i yngre generationer tycker kanske att hennes berättelser om att man minsann var tacksam för en gurksmörgås på sin födelsedag när hon var barn låter särskilt roliga. Hon är nog för radikal för att hon ska kunna delta som en sansad kommentator på regelbunden basis. Men hon har sannerligen gett syre åt den offentliga debatten. Alexis Carrington som konservativ ledarskribent? Inte så dumt i alla fall.
The World according to Joan blir rätt given höstläsning.