Hatt drog igång sin så kallade "Hattresa" när Lööf var upptagen med att knyta kärlekens band.
Men så är det också så att Hatt behöver all tid hon kan få. Hon är såväl externt som internt i sitt parti mer anonym. Få vet vad Hatt egentligen tycker i olika sakfrågor och trots snart ett år som minister har Hatt inte gjort några avtryck i politiken. Att Hatt är okänd och gjort få avtryck som minister är både en styrka och en svaghet i detta läge.
Svaghet för att hon måste börja på noll när hon ska definiera sig för centermedlemmarna som nu ska avgöra vem som ska ta över efter Maud Olofsson.
Styrka för att hon till synes inte bär på något bagage utan kan måla sin egen bild av vem hon är utan förutfattade meningar och påklistrade epitet.
Allt medan Lööf får försvara sig mot epitet om att hon skulle vara nyliberal. Personligen har jag svårt att se att en person som får över 4 900 personkryss, som Lööf fick i Jönköpings län, skulle kunna vara nyliberal. Hennes fem år som personvald riksdagsledamot bevisar också att hon inte är nyliberal.

Åter till Hatt. Den kampanj hon bedriver har hon bedrivit skickligt. Hon får gott om medieutrymme och kryddar sina utspel med en mängd värdeord som tros gå hem i centerkretsar. De konkreta beskeden är emellertid få.
De två besked som kan sägas ha framkommit har varit dels partiståndpunkten om att regeringen skulle avvakta med det femte jobbskatteavdraget (vilket finansministern och statsministern gav besked om i tisdags), dels att eurofrågan är död de kommande tio åren. Den sistnämnda ett högst ofarligt besked med tanke på att det enkom är Folkpartiet som håller frågan vid liv.
Att ge få konkreta besked är naturligtvis taktik. Ju färre raka besked desto färre stöter Hatt sig med och ju mer av sin egen uppfattning kan människor läsa in i kandidaten.

Vad som slagit mig mest med Hatts kampanj är hennes oppositionella roll mot sig själv. Ett centralt budskap är att Centerpartiet glömt visionerna i regeringssamarbetet och att man måste ta för sig mer i Alliansen. Ett klokt budskap som väl visar vad centerfolket i gemen känner. Hatts egen roll i den inriktning hon säger sig vilja lämna är hon tyst om.
Som Maud Olofssons närmaste medarbetare (stabschef innan valet 2006, statssekreterare på Statsrådsberedningen mellan 2006 och 2010) och nu som minister har hon drivit och hävdat den för Centerpartiet skadliga ultralojala linjen mot Moderaterna och Alliansen. Hon försöker sitta på två stolar samtidigt. Vilken linje gäller?

Slutsatsen är enkel. Den som vill ha mer av Olofssons extremt allianstrogna linje bör välja Hatt.
Den som vill att Centerpartiet ska vara en del av Alliansen men också skapa sig en egen särprägel och inte vara ultralojal i alla lägen bör välja Lööf eller den tredje partiledarkandidaten Anders W Jonsson.