Bägge resultaten är mycket glädjande och visar att svenska folket har en realistisk och genomtänkt syn på hur vi skall välja väg i en alltmer internationaliserad värld.

EU är inne i en något mollstämd period, givetvis starkt präglad av den ekonomiska krisen i många av medlemsländerna. I ett läge med föga EU-entusiasm i Bryssel skulle man kunna förvänta sig att även den svenska EU-opinionen sviktar. Men så är inte fallet.

Svenska folket tycks ha vant sig vid att se EU-medlemskapet som något permanent och hållfast. Ibland brukar man skämta om att EU-medlemskap är som ett katolskt äktenskap, det varar för evigt trots slitningar, och den attityden verkar svensken i gemen ha anammat.

I grunden är det positivt. Vi lever i en globaliserad värld där enskilda nationer är ytterst sårbara och behöver det skydd det innebär att vara med i samarbetsallianser. För Sverige är EU den naturliga tillhörigheten.

Försvarsalliansen Nato tillkom som en direkt följd av andra världskriget och det kalla krig som följde på detta när hotet från Sovjetunionen var en realitet.
I dag är Europa ett fredligt hörn av världen där det saknas såväl krigshot mellan nationer som mellan supermaktsblock. I stället handlar försvarsmaktens uppgifter om att verka fredsfrämjande internationellt.

Nato är på väg att spela ut sin roll när inte längre Warszawapakten finns. Vi ser också att USA blir alltmer obenäget att ge sig in i nya konfliktområden militärt, nu senast i arabländerna vid Medelhavet. Den naturliga militära allianstillhörigheten för Sverige ligger inom ramen för ett stärkt Europeiskt försvarssamarbete. Med den lösningen har Nato förlorat sin aktualitet.