När statsminister Per Albin Hansson fyllde 50 år förärade honom Svenska Arbetsgivareföreningen en sommarstuga i födelsedagspresent. Det var tider, det. Nu för tiden kan en enskild riksdagsledamot knappt ta emot en bricklunch utan att det blir tal om bestickning och muta.
Det visar fallet Sofia Arkelsten, som vevats i media i veckan. Delvis kanske på grund av allmän politisk nyhetstorka, men dock.
Arkelstens bjudresor som tidigare riksdagsledamot har framställts som allvarliga övertramp, trots att alla vet att de flesta riksdagsledamöter deltagit i resor av det här slaget. Det ingår så att säga i riksdagsuppdraget att ha kontakter med intresseorganisationer och institutioner av olika slag.
Lobbyism är en del av den politiska vardagen och är – om den sköts öppet och seriöst – inte mycket att säga om.
Det är först om det förekommer förmåner och gåvor som går långt utöver det vanliga som mutlagstiftningen kan bli aktuell. Studieresor är knappast en sådan förmån som det framställs på sina håll. Det finns helt klart roligare sätt att tillbringa fritiden på än att titta på kärnkraftsanläggningar, kan man tycka.
Och vad kan egentligen en enskild riksdagsledamot åstadkomma med en röst av 349 i lagstiftningsärenden? Om man dessutom betänker att de olika ledamöterna har kontaktnät som vitt skiljer sig åt, så är möjligheten för den enskilde att göra skillnad så att det gynnar ett enskilt företag ekonomiskt närmast försumbar.

Märkligt är det också att Arkelstens förehavanden granskas nu, när hon går över till att bli Moderaternas nya partisekreterare. Det är ett internt partiuppdrag utan offentlig makt. Är det några som har anledning att ha synpunkter på Arkelstens vandel så är det Moderaternas partimedlemmar.
Affärer av det här slaget drivs gärna in i det absurda när mediedrevet fått upp farten. Man ifrågasätter nu också om Arkelsten som partisekreterare kan ha styrelseuppdrag i privata företag. Ja, varför inte? Även riksdagsledamöter bör kunna ha det, däremot inte statsråd.
En riksdagsledamot är ju inget ufo från världsrymden utan nätverk, utan goda vänner och anhöriga, utan yrkesliv bakom sig. Många ledamöter har egna företag, som de rimligen ska kunna sitta i styrelsen för. Annars skulle de i värsta fall förstöra möjligheten till civil försörjning den dag riksdagsuppdraget upphör. Vem vill betala det priset?

Alla har vi övertygelser som formats genom personliga kontakter i olika former. Så även en riksdagsledamot. Sitter du inte själv i ett företags styrelse, så gör din hustru eller andra anhöriga det.
Det var inte längesedan som ordföranden i tunga intresseorganisationer med självklarhet också satt i Sveriges riksdag. Det har rader av LO-ordföranden gjort. Skulle det vara förbjudet?

Till sist hamnar vi i en situation där jävsargumentet är så utsmetat att ingen vare sig platsar för eller vill ta på sig ett riksdagsuppdrag. Utom möjligen någon isolerad stackare utan vänkrets som suttit inlåst på sitt rum, döv och blind för omvärlden.