När Johan Wester och Anders Jansson planerade sin humorfestival kontaktade de Malmö stadsteater och chefshalvan Jesper Larsson för att höra om man hade något att bidra med. Tanken kom upp att återuppväcka Direktsänt tretton år senare.
– Men jag påpekade att det är komplicerat och inte går att bara sno ihop. Det kräver minutiös planering och enda chansen var om Lars (Arrhed) skulle tycka det vore kul med en återförening, säger Jesper Larsson, som tillsammans med Lars Arrhed och Sven Ahlström startade Ensembleteatern 1993.

Lars Arrhed, som numera är jurist, nappade på idén och sa i sin tur: "Om Sven är med så kör vi". Sven Ahlström, som återfinns på Stockholms stadsteater, hade repetitioner men sa ändå ja.
– Vi satte i gång och ringde alla, skådespelare och musiker. Och alla har i stort sett hakat på, säger Jesper Larsson. 25 personer är i gång på olika håll, sju på scenen och åtta i bandet.
Teaterchefen Jesper återgår till producentrollen, Lars Arrhed tar sig åter an konferencierrollen och Sven Ahlström står på scenen tillsammans med flera andra.

Blir det en revival av en gammal Direktsänt?
– Nej, vi gör en helt ny såpa. Den heter Ligga i Lund och utspelar sig i en professorsbostad hos professorn och hans inneboende. Publiken kan designa problem eller karaktärer och det hela äger rum i AF:s stora sal på lördag.
Precis som gamla Direktsänt får kvällen på Lunds humorfestival två avdelningar. Först en uppvärmande teatersport och därefter dokusåpan.

Har du och Malmö stadsteaters andra chef Petra Brylander några planer på att göra något liknande på någon av era scener?
– Vi drömmer om att göra någon form av improvisationsföreställning på restaurangen på Hipp, men improvisationsteater är det svåraste man kan ge sig på och har man aldrig gjort det är det jobbigt. Det ska vara underhållande för publiken och inte bara ångest.

Så här i efterhand; vad har Ensembleteatern betytt för Malmös teaterliv?
– Svårt att säga eftersom man själv var en del av den. Men Malmö har ju haft många fria grupper som betytt mycket för det kreativa klimatet i staden. Under en period var det Ensembleteatern. Sedan var det Teater Terrier och nu är det Teatr Weimar. Jag tror att Ensembleteatern betydde mycket under sin period eftersom vi var så kompromisslösa och så öppna i vårt tilltal mot publiken. Man blev alltid överraskad, det var aldrig slätstruket. Många säger att det blev tomt efter oss.