Att älska är att släppa taget, lite

1

8 FEBRUARI 14.42

I nästan tre dygn har katten Rufus lyst med sin frånvaro.

Vilket torde vara fullständigt naturligt för någon som levt ett par år i total frihet och obundenhet. Men för mig som lärt mig älska den lille vildingen är det tufft.
Jag minns med kristallklar tydlighet varför jag en gång för många år sedan beslöt mig för att aldrig mer ha en utekatt, inte i stan i varje fall. Så fort som katten ger sig ut på egen tass hotar tusentals faror som trafiken, tokiga katthatande människor och tillfälligt öppna dörrar och garageportar.
Den som inte vet hur snabbt en nyfiken katt slinker in genom en springa vet inte heller att man aldrig ska stänga en dörr eller port utan att först ha kollat om man stänger in en misse.

Jag inser att jag börjar anta vissa likheter med barndomens fnoskiga kattälskande tanter, då jag smyger omkring i stan och kallar på Rufus i skymningen. Och jag vet att chansen är stor att han bara givit sig ut på en liten promenad. För även om han nyligen kastrerats så finns kanske vandringsbehovet kvar.
Men det hjälper inte. Jag oroar mig lik förbaskat, och jag kallar och lockar, sätter ut ny fräsch mat och ser till att hans sovplats i förrådet är nybäddad och inbjudande. Om och när han kommer tillbaka.
För det är ju så katter fungerar: De lämnar oss i långa perioder och kommer sedan tillbaka som den förlorade sonen och väntar sig både festmåltid och varmt välkomnande på andra vis.

Det är alla kattägares läxa att lära sig; att älska och att släppa taget, i varje fall litegrann. Men det är lika svårt att acceptera varje gång någon utsträcker friheten lite för långt, lever lite för farligt.
Jag försöker intala mig själv att Rufus minsann är gatusmart. Att han överlevt utan min hjälp i flera år och att han numera har både grönt halsband med namntub och öronmärkning som bevis för sin status som huskatt.
Skulle något hänt skulle jag naturligtvis ha underrättats. Vid det här laget är de flesta medvetna om att en märkt katt också är försäkrad. Således är förhoppningsvis den naturliga reaktionen inte att slå ihjäl en skadad katt, utan att ta den till veterinär och underrätta ägaren.
Allt det det försöker jag övertyga mig själv om. Gång på gång. Sedan tar jag på jackan och går en runda i stan och lockar.
Man skulle kanske ta med sig en öppnad sardinburk?

      Tipsa en vän