-

Visst finns tiden

4 FEBRUARI 00.15

För sådär tio år sedan gick folk in i väggarna så det brakade.

Tempot i samhället hade under en lång teknisk och social utvecklingsprocess vridits upp till max, och sedan lite till. Ambitionerna var då fortfarande ställda på att utföra saker och ting grundligt och väl, trots att agendan var överfull. Det fick många huvuden att koka över och orsakade mycket mänskligt lidande.

Problemen med våra allt snävare tidsscheman uppmärksammades av lundaforskaren och hjälpmedelsuppfinnaren Bodil Jönsson. Boken Tio tankar om tid träffade spikens huvud och såldes i stora upplagor, både inom och utanför rikets gränser.

Hon använde begreppet ställtid, och påstods även ha myntat det. Sanningen är väl snarare att hon tog ett gammalt begrepp och fräschade upp det en aning. Jag har inte slagit upp dess etymologi men erfarenhetsmässigt sluter jag mig till att det bör vara hämtat från de en gång i tiden så fruktade tidsstudiemännens protokoll; i dessa betydde ställtid det den tid det tar att utrusta exempelvis en svarv med rätt verktyg och att ställa in dessa, innan själva materialbearbetningen kunde starta – eller på annat sätt komma i ordning för verksamhet.

Bodil Jönsson menade att millennieskiftets människor levde sina liv utan att ge sig själva tillräcklig ställtid. Hon syftade då på tid för reflektion och eftertanke, mellan alla aktiviteterna. Det fanns ingen tid att ställa in och reparera verktygen,
kan man säga.

Begreppet kom helt rätt och många hade nytta av det, för att hinna ställa in sina
egna liv och exempelvis få ordning på orimliga arbetssituationer. Men det var då. Nu menar Bodil Jönsson att ställtiden helt försvunnit. Hon skriver om det i en uppföljare, som kom ut i höstas, om situationen tio år efter den första boken.

Eftersom jag saknar både tid och ställtid har jag inte hunnit läsa den, men jag har snott till mig några minuter för att läsa vad andra skrivit. Och det var givande. Det blev en påminnelse om svunnen tid, i dubbel bemärkelse.

Jag fick minnesbilder av en era då man faktiskt bemödade sig om att göra saker fullt ut och ansträngde sig – och lät det ta sin tid – för att det skulle bli så bra som möjligt, inte att det bara skulle bli. Då man tillät sig att sitta ner hela fikarasten utan att vare sig kolla mejl eller få samtalet avbrutet av en ringande mobiltelefon. Det var också en erinran om att tid för det inte längre finns.

Det är i alla fall vad man säger. Men vid närmare eftertanke – visst finns tiden, klockan är ju full av den. Jag kanske skulle sluta skylla på internet och "mycket att göra" och själv fatta styret på min tidscykel. Håller jag i det kan jag ju alltid stanna cykeln och fälla ner stödet när jag vill ha mig lite ställtid.

      Tipsa en vän