Här är det baron Nils Gyllenkrok som regerar. Egendomen som innefattar Björnstorps och Svenstorps slott har han övertagit från sin far Thure-Gabriel Gyllenkrok. Nils Gyllenkrok hoppas att äldste sonen Axel ska ta över, något som sannolikt kommer att ske, trots att Nils Gyllenkrok i egentlig mening inte äger marken. Det är nämligen ett fideikommiss, en feodal och påfallande orättvis kvarleva som svävar någonstans mellan offentligt och privat ägande.
Fideikommisset går i arv från far till äldste sonen oskiftat. I strid mot ärvdabalken har varken hustru, döttrar eller yngre bröder arvsrätt. Innehavaren av fideikommisset, fideikommissarien, är att likna vid en förvaltare som har rätt till inkomsterna från egendomen.

I de flesta länder har man avskaffat fideikommisset, men i Sverige, skriver Björn af Kleen i sin redan omdebatterade bok Jorden de ärvde, kan Gyllenkroks och andra fideikommis, Trolle-Ljungby öster om Kristianstad till exempel, leva gott på vad egendomarna ger.

Gyllenkrok sitter inte bara på 2 400 hektar prima jord, han kan dessutom hyra ut 143 fastigheter. Det syns i plånboken. 2006 hade Thure Gabriel Gyllenkrok 60 miljoner på banken, Nils Gyllenkrok 20 miljoner och hans bror Gustav Gyllenkrok 10 miljoner. På Trolle-Ljungby sitter greve Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister och hans hustru Alice Trolle-Wachtmeister på en förmögenhet på 691 miljoner.

1964 trädde emellertid en avvecklingslag i kraft, vilket innebar att fideikommisset skall upphöra då innehavaren dör. Då ska ärvdabalken råda. Men det finns kryphål. Fideikommissarien kan ansöka om att fideikommisset förlängs ytterligare en generation.

Från fideikommissen hävdar man att underhållet av fastigheterna och landskapet kräver att egendomen hålls ihop. Som regel hävdas det kulturhistoriska värdet. Något som berörda myndigheter bredvilligt ställt upp på, åtminstone sedan Kulturarvsutredningen 1994.

Utredningen, som ironiskt nog gjordes av en socialdemokrat – af Kleen visar att det finns förståelse mellan godsägarna och socialdemokraterna - innebar en politisk kovändning. Här hävdas att det finns ett "kulturhisoriskt värde i en ägarkontinuitet". "Det låter som en k-märkning av enskilda släkter", skriver Björn af Kleen.

"Jorden de ärvde" ger en intressant och angelägen inblick i förhållanden som jag trodde enbart rörde kungafamiljen. Bilden av de vittrande slotten och fattiga adelssläkter har varit framgångsrik. Inte bara när det gäller att övertyga allmänheten. Fideikommissnämnden, som utreder om fideikommiss ska förlängas, tycks även hysa denna uppfattning. Grevar och baroner som håller de historiska kulturvärdena vid liv framstår ofta som hjältar.

Björn af Kleen bär själv på ett adligt namn, något han enligt riddarhusets patriarkala regler inte har rätt till. Namnet har han nämligen ärvt från sin mor. Och det är med tydlig indignation han gett sig uppgiften att beskriva "...denna regelvidriga form av egendom" och dess "bullriga miljonärsbönder".

Han besöker godsen, umgås med ädlingarna och försöker återge bilden av en välmående adel och hur deras självsyn och värderingar ser ut. Fortfarande finns det adelsmän som iklär sig rollen som bygdens patriarker. Här finns förhållanden, som på Erstavik utanför Stockholm, där fideikommisset skapat intriger värdiga en J R Ewing.

Kanske har Björn af Kleen med sitt namn fått intervjuofferen att lätta på garden mer än vanligt. För att komplettera bilden berättar Björn af Kleen om internatskolan Lundsberg och den för bördsadeln och den finansiella eliten så viktiga jakten.
Han beskriver den mäktiga lobbyorganisationen Sveriges jordägarförbund som i sin tur är anslutna till ELO, European Landowners Organisation. Den senare ser till att de stora jordägarnas intressen tas tillvara i EU.
Inte helt överraskande får de största godsen också störst odlingsbidrag. 2008 kunde Nils Gyllenkrok på Svenstorps slott kamma hem 6,8 miljoner.