Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
Frimodigare ledamöter behövs
Är riksdagen mest röstboskap åt sittande regering? Frågan har fått ett uppsving under den gångna mandatperioden.
Och nog är det så att de enskilda riksdagsledamöterna har små möjligheter att agera efter eget huvud.
Det ska emellertid inte sammanblandas med möjligheterna att utöva inflytande över lagstiftning och politiska satsningar. Skickliga ledamöter kan fortfarande påverka och göra skillnad. Många gånger får de dock inte ära för sina insatser.
Problemet uppstår när den enskilde ledamoten inte lyckats få sin vilja igenom och hans/hennes parti kommit till en annan ståndpunkt. Då finns med den svenska politiska traditionen där partierna är starka litet utrymme för den enskilde ledamoten att rösta efter eget huvud. Speciellt om det handlar om frågor där den sittande regeringen har en snäv majoritet att spela med. Då kommer partipiskan fram. Se bara på FRA-frågan. Att de enskilda ledamöterna piskas in gör att riksdagens och den enskildes makt minskar och regeringens makt ökar. Den utvecklingen bör brytas.
Det är förvisso lätthanterligare för sittande regering med fogliga riksdagsledamöter men vem har sagt att demokrati ska vara enkelt?
Jag tycker att det är dags att riksdagsledamöter från alla partier (ty sossarna är inte bättre än de borgerliga) att bli frimodigare och kaxigare. Jag tycker att det vore bra om de enskilda riksdagsledamöterna gavs större möjligheter att rösta efter eget huvud. Det skulle nämligen skärpa kraven på såväl ledamöterna som inte kan flyta med strömmen och på regeringen att arbeta igenom sina förslag bättre.
Det finns fall där ledamöter går emot sina partiers linje. Få förvisso, men det finns. Dessa ledamöter, oavsett de har rätt eller fel i sina ståndpunkter, ska hedras för det. Men samtidigt finns skäl att rikta kritik mot ledamöterna. För det är inte speciellt vanligt med ledamöter som står upp för den principiella rättigheten att gå sin egen väg. De ser oftast till sin egen sakfråga och inte till principen. Och därmed har de i längden inte gjort någon nytta för möjligheterna för sig själva eller andra att rösta som de själva vill istället för att rätta in sig i partiledet.
Camilla Lindberg (FP) som röstade mot FRA-lagen har inte lyft den principiella frågan utan bara den enskilda sakfrågan. Nyblivne EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) som varit frispråkig för egen del har inte heller lyft den principiella diskussionen.
Centerpartisten Solveig Ternström som ogillar de borgerligas energiuppgörelse var tyst som en mus när partivännerna Fredrick Federley och Annie Johansson skulle piskas in rörande ovan nämnda FRA-lag. Staffan Danielsson (C) var med och piskade in Federley och Johansson men röstade själv emot regeringen rörande samkönade äktenskap.
Kort och gott, det duger inte att bara tänka på sin egen fråga utan det gäller att stå upp för principen. Annars kommer det aldrig att bli någon förändring. Samtidigt måste partierna som sådana öppna upp för att låta ledamöterna vara friare. I längden tjänar partierna själva på det.