Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
En 40-årig dansbandsförälskelse
LAHOLM. "Jag måste ringa Carina, får inte glömma det". Larz Krizterz slagdänga snurrar på skivspelaren och på dansgolvet snurras det om möjligt ännu mer.
Det är varmt, svängigt och glatt mellan de svettiga dansbandsryggarna på Lagagården.
Det är söndagskväll och därmed buggkurs i Kjell-Evert Gunnarssons och Gunilla Gustavssons regi, som så många gånger förr. Det är andra kurstillfället för våren och ännu en vårtermin har startat för en minst sagt erfaren bugglärare.
– Jag har hållit på med det buggkurser i 40 år och det är så himla roligt. Man får många goda vänner i och med det här, säger han och drar igång en ny förevisning för de laholmare som kommit till lokalen.
Några nya rörelser visas upp och sedan får deltagarna öva på dem under nästa låt. Ivrigt påhejade av Kjell-Evert Gunnarsson som har en mikrofon kopplad till ljudanläggningen. Vilken används minst sagt flitigt när han sjunger med i låtarna samtidigt som hans elever virvlar runt på dansgolvet med nyvunna kunskaper.
En av dem som kommit till kursen är Helena Remison.
– Vi är ett gäng som arbetar på Posten som brukar gå hit. Här är ös hela tiden och man träffar nya människor varje gång. Man behöver ju inte gå hela kursen. Folk kan ibland bara dyka upp någon enstaka gång, säger hon under en kort paus mellan danserna.
Hon berättar att det är en väldig bredd mellan deltagarna. En del är "buggbitna", andra nybörjare som är nyfikna och att det i sig är en tillgång. De mer erfarna hjälper nykomlingarna.
– Dessutom är det en jättebra motion och man blir glad av att dansa. Jag började i höstas och man märker framstegen.
Under tiden ljuder en buggversion av "Boten Anna" ut ur högtalarna. Det märks att musikvalet har utökats för de dansbandsfrälsta. Tv-program som Dansbandskampen har fått fram nya band som allt som oftast tar låtar från helt andra musikstilar och stöper om dem till lämplig taktart. Och plötsligt passar europop och punk på en buggkurs.
– Vi dansade precis till Ebba Gröns "800 grader" och den går verkligen att dansa till. De flesta låtar går att göra i dansbandsversioner, fortsätter Helena Remison.
Dans brukar säga något om landets kultur och det visar sig att buggkursen varit ett exotiskt inslag för utlänningar.
– Det är nog ganska så svenskt med bugg. För ett tag sedan var det en kille från Australien som var med ett par gånger här. Den familjen han bodde hos övertygade honom om att han skulle prova på att bugga och han hade aldrig sett något liknande, flikar Helenas kompis Tina Svensson in.
Efter en stunds sicksackande mellan snurrande danspar är jag tillbaka hos Kjell-Evert Gunnarsson framme vid scenen igen. Han bläddrar febrilt i skivsamlingen inför nästa låtval. The Boppers, Christer Sjögren och en rad mer eller mindre kända band med bokstaven "Z" i namnet. Helst på flera ställen.
– Bugg var väldigt stort på 80-talet, men det tar sig nu. Dansbandskampen står förstås för en hel del draghjälp och i och med den har det kommit mycket ny bra musik. Larz-Krizterz, Zekes, Playtones och Scotts till exempel. Folk har sett det på tv och blir sugna att dansa, berättar han.
Du har hållit på med det här i 40 år, vad driver dig?
– Alla glada människor, dans är verkligen glädje. Vi vill bara ha glada optimister hit och det är en god kamratanda här. Alla dansar med alla och stämningen är hög. Ålderspannet likaså, allt från 15 år och uppåt. Jag blir bara alertare och alertare och tänker hålla på länge till, avslutar han.