Ka­pi­ta­lism och al­tru­ism

Dan Ariely är pro­fes­sor i be­te­en­de­ekonomi vid MIT, Mas­sa­chu­setts in­sti­tu­te of Technology. Han tittar på var­för vi fattar de be­slut vi gör och var­för vi är ir­ra­tio­nella när vi gör det. För ir­ra­tio­nella är vi: för­mod­li­gen be­tyd­ligt mer än de flesta tror.
Ariely drar sina slut­satser ef­ter ex­per­i­ment han ge­nom­för med hjälp av sina stu­denter. Han tittar på hur vi rea­gerar i olika si­tua­tioner och vil­ka val vi träffar.

Bland an­nat har han un­der­sökt om vi lättast mo­ti­veras av pengar el­ler av hjälp­sam­het. Test­gruppernas med­lemmar fick ut­föra en lätt upp­gift på en da­tor, då de flyttade en sym­bol från ett stäl­le till ett an­nat. Målet var att hinna med så många som möj­ligt.
Den första test­gruppen fick en högre summa för sin med­ver­kan, grupp två en li­ten summa och grupp num­mer tre om­bads att del­ta av hjälp­sam­het. Gruppen med bäst re­sul­tat var den som jobbade gra­tis. Sämst gick det för dem som fick då­ligt be­talt. En gåva fun­gerade ock­så bra, som till ex­em­pel en cho­klad­ka­ka – så länge man inte po­äng­terade vad den kostat. Då ju­sterade de hjälp­samma sitt tänkande till det eko­no­miska och blev miss­nöjda med att sam­ma cho­klad­bit som de glatts åt ti­digare kostat för lite. Ariely visade att det räcker att prata om pengar el­ler er­sätt­ning för att folk ska börja vär­dera upp­giften i kro­nor och ören och vilja ha mer. Gläd­jen över upp­giften var mind­re om man fick be­talt el­ler fick reda på vär­det på gå­van man fick.

Han upp­täckte att det fanns nå­got an­nat som ock­så var vik­tigare än eko­no­misk er­sätt­ning: att upp­giften upp­levdes som me­nings­full.
I ett ex­per­i­ment bad han folk göra en upp­gift på ett papper. Test­le­da­ren tittade se­dan på re­sul­tatet och lade det på hög. Med nästa grupp struntade han i att titta på pap­pret. En tredje grupp fick titta på när test­le­da­ren körde pap­pret ge­nom en do­ku­ment­för­stö­ra­re utan att titta på det. Att få upp­giften att kännas me­nings­lös gjorde de del­ta­gan­de be­tyd­ligt säm­re på att ut­föra den och sänkte mo­ti­va­tionen till näs­tan in­gen­ting – trots eko­no­misk er­sätt­ning.
Lus­tigt nog fann Dan Ariely allt­så att folk all­ra helst jobbar gra­tis. Att få känna sig hjälp­sam var en mäk­tig driv­kraft. Att sätta ett pris på en in­sats skapade miss­nö­je som gjorde att del­ta­ga­rna inte kände sig vär­de­satta. Folk kände sig helt en­kelt för­olämpade av att bli er­bjudna er­sätt­ning.
Ariley påpekar att sam­häl­let borde ta hän­syn till att många fö­re­drar ett ”so­ci­alt” snarare än ett mo­ne­tärt kon­trakt. Arielys ex­per­i­ment an­tyder att folk är mer so­li­da­riska och själv­upp­off­ran­de om man vädjar till ge­ne­ro­si­tet och hjälp­sam­het än om man er­bjuder eko­no­misk er­sätt­ning. Han säger inte att det går att er­sätta pen­ga­ekonomin: men att ett ”so­ci­alt kon­trakt” mel­lan män­ni­skor skapar bättre re­la­tioner, högre själv­käns­la och ökad pro­duk­ti­vi­tet är värt att lägga på min­net. Det all­ra bästa sättet att få ledsna, in­ef­fek­tiva med­ar­be­ta­re är att få de­ras ar­be­te att kännas me­nings­löst, näs­tan oav­sett vad de tjänar.

Iro­niskt nog borde ka­pi­ta­lister allt­så fun­dera på att fo­ku­sera mind­re på pengar och mer på me­ning och yr­kes­stolt­het om de vill öka pro­duk­ti­vi­teten inom en verk­sam­het. Sam­häl­let och dess in­sti­tu­tioner borde spetsa öronen.

×