Pavel Gamov är numera vilde. Foto: TT

Vildar och väljare

Allt fler blir politiska vildar. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har sett extra många avhoppare. Bland riksdagsledamöterna är numera Stefan Nilsson, Anna Hagwall, Pavel Gamov, Margareta Larsson och Hanna Wigh vildar. Möjligtvis är det ett liknande problem när man byter parti, som Patrick Reslow, som gått över från Moderaterna till Sverigedemokraterna. Hela Miljöpartiets grupp i fullmäktige och kommunstyrelsen i Sundbyberg har hoppat av partiet.
Frågan om hur man hanterar vildar och vilka förmåner de bör få ha kvar när de inte längre representerar partiet och de väljare som röstat på dem bör diskuteras. En vilde kan börja driva andra hjärtefrågor än dem som partiet drev, eller välja att mer eller mindre strunta i sitt uppdrag och leva på lönen. Det är begripligt om väljarna surnar till om de inser att de lagt sin röst på en person som sedan tillbringar fyra år på en post utan att närvara i riksdagen eller i lokalpolitiken. Det var trots allt inte det man avsåg i valstugan.
Gamov, Wigh och Larsson ansökte om medel för att bli behandlade som en egen partigrupp och starta ett kansli, men fick avslag, vilket är rätt eftersom tre vildar inte skapar något politiskt parti: för det krävs det andra processer. Den nya förkärleken för att bli vilde kan inte få kosta obegränsat med resurser.
I dag kan man välja om man vill avsäga sig uppdraget eller sitta kvar som vilde om man lämnar partiet. Röster har höjts för att man automatiskt ska förlora posten om man lämnar. Följdfrågorna blir hur man hanterar en personkryssad ledamot som lämnar partiet. Till exempel fanns det folk som röstade på Marit Paulsen i EU-valet men inte röstade på Folkpartiet i andra val. Att byta parti är på sätt och vis värre: röstar man på en moderat är det en stor besvikelse om hen går över till Vänsterpartiet, i opposition mot Moderaterna. Fortsätter utvecklingen åt det hållet att fler blir vildar, så har det nuvarande regelverket brister på väljarnas bekostnad.

×