Välkommen till helvetet

Jag känner inte Anna. Jag har inte ens träffat henne. Men jag känner en person som älskar Anna, så jag är inte neutral.
Hennes historia är inte originell: på hemväg från en trevlig kväll med en vän stötte hon på en taxichaufför som hade andra planer än att hon skulle komma säkert hem. Det är det gamla vanliga: panik och blod och kamp för att få hjälp.
Innan metoo trodde jag att jag kände ovanligt otursdrabbade kvinnor. Två skolkamrater utsattes för våldtäkt innan de fyllt arton. Sen kom resten. Alla kvinnor har otursförföljda väninnor, har jag lärt mig.

Efter våldtäkten kunde Anna i alla fall glädja sig åt yrkesmässiga framgångar. Hon gick på restaurang för att fira. Restaurangägaren visade sig vara våldtäktsmannen. Han sade att han hade forskat i hennes privatliv och att hennes barn skulle bli allvarligt skadade om hon inte följde med till polisen och tog tillbaka anmälan. Anna visste att mannen var kapabel till våld och gjorde som han sa. Väl där lyckades hon förmedla att hon var under hot och mannen grips.

Han döms. Vilken lättnad! Vilket lyckligt slut. Vilken framgång för det svenska rättssystemet, som tog brottsoffrets parti.
Så blev det givetvis inte alls. Mannen fälls för övergrepp i rättssak för att ha hotat Anna: hans version bedöms inte som trovärdig. Förundersökningen om våldtäkt läggs däremot ner. Åklagaren i dett ärendet säger att man inte kan veta om Anna verkligen blivit våldtagen i mannens taxi. I domen om övergrepp i rättssak står att våldtäktsmannen inte gett någon trovärdig förklaring till varför Anna skulle fara med osanning. Ändå läggs förundersökningen ner.

Anna mår av uppenbara skäl dåligt nu. Hon har ett arbete där hon träffar främlingar hela tiden. En utåtriktad och stark person har, på grund av att en främling tog sig friheter med hennes kropp, ångest och panik eftersom våldtäktsmannen vet var hon bor.
Gärningsmannen dömdes till kort samhällstjänst, och kan fortsätta med sitt liv. När han släpptes köpte han en dyr villa, trots att han menat att han var för fattig för skadestånd.

Som samhälle säger vi med detta till Anna att inte ens när gärningsmannen visar skuld öppet för polisen kan eller vill vi hjälpa dig. Till Annas barn att deras mamma inte får bestämma över sin egen kropp och att de inte kan räkna med hjälp eller rättvisa om detsamma händer dem. Till Annas vänner säger vi att de kommer att behöva oroa sig varje gång Anna är ute ensam, om hon nu kommer att våga det. Samhället hjälper henne inte att värja sig.
Nog måste det ha ett värde för rättssäkerheten att domar är begripliga för gemene man och förefaller något så när rättvisa. Nog borde det vara en nackdel för hela samhället att signalera till sexbrottsoffer att de är rättslösa och till gärningsmän att våldtäkt är ett relativt riskfritt brott att begå, eftersom offrets vittnesmål saknar tyngd, oavsett trovärdighet.

Kära Anna: välkommen till helvetet, som vi har byggt åt dig. Vi kommer strax och lämnar nycklarna. Om du tappar bort dem, kommer du att få en ny knippa: du kommer alltid att kunna komma in här. Hoppas du ska trivas! Du ska ändå bo här väldigt, väldigt länge.

×