Lars-Åke Walther är en av dem som fått diagnosen prostatacancer – Sveriges vanligaste cancersjukdom. Han har ett gott stöd i sambon Margareta Görborn och paret betonar hur viktigt det är att röra på sig och att faktiskt låta bli att oroa sig, för hälsans skull.Foto: Tina L Bengtsson
Lars-Åke Walther har levt med prostatacancer i fem år.Foto: Tina L Bengtsson
Lars-Åke Walther.Foto: Tina L Bengtsson

Drabbad. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Varje år insjuknar 10 000 personer; årligen dör 2500 till följd av prostatacancer. Lars-Åke Walther, 67, i Mellbystrand är en av alla drabbade. Han har engagerat sig i patientföreningen och visar att man kan leva ett gott liv, trots sjukdomen.

Det började som en envis urinvägsinfektion. En sådan är jobbig för vem som helst, men brukar sällan betyda något mer än just övergående besvär. Men för Lars-Åke Walther, då 62 år gammal, ledde den till ett svårt besked:
– På vårdcentralen sa de att jag inte skulle ha urinvägsinfektion vid min ålder, säger han.
Blodprover visade att PSA-värdet var förhöjt och sex stycken biopsier bekräftade misstanken att han led av prostatacancer.

– Läkaren frågade mig om jag ville opereras eller få strålning. Men hur fan skulle jag kunna veta det? säger Lars-Åke Walther och skakar på huvudet.
– Jag visste ju ingenting om detta.
Det blev dock båda delarna. Först operation, som också inkluderade borttagandet av lymfkörtlar för att se om cancern spridit sig – vilket den tack och lov inte gjort – och sedan strålning. Denna behandling skedde i Lund, dit han fick åka varje vardag i flera månader. Det första man fick göra var att sitta och lägga pussel och vänta på att bli kallad, minns Lars-Åke Walther.

– Och jag lärde ju känna taxichaufförerna väl, hehe.
Men han rycker på axlarna när det blir tal om hur det kändes – och om han var rädd.
– Nej, jag var inte orolig. Det man har, det har man ju. Det kan man inte göra något åt, säger han lätt.
– Det är bättre att leva i nuet och inte oroa sig.
Behandlingen gav honom dock besvär av annan art:

– När jag blir nödig, då måste jag gå med en gång. Annars kommer det i byxorna. Fast det har blivit bättre nu när jag inte jobbat på ett tag. Magen har blivit lugnare, säger han.

Strålningen kände Lars-Åke Walther inte av direkt, men väl följderna av densamma; han fick förträngningar i urinröret och hade svårt att kissa. Detta har i sin tur krävt en operation, som förbättrat situationen.
Först fick han tabletter för att hålla sjukdomen i schack, men numera räcker det med en spruta en gång i halvåret.

– Han får också en annan spruta för att ta bort biverkningarna av den första, tillägger sambon Margareta Görborn, som stått vid sin kärastes sida genom hela processen.
Men varken hon eller Lars-Åke Walther vill egentligen prata så mycket om sjukdomen och vad den inneburit. De fokuserar hellre på vad man ska göra för att må bra, och berättar om promenader och gammeldans. Ja, det var faktiskt på en dans de träffades för halvtannat decennium sedan.

– Det är viktigt att röra på sig. Dans är bra, både socialt och fysiskt, säger de båda två.
Olika typer av musikkonserter förgyller också tillvaron, men med årens gång har resor kommit att bli det allra största gemensamma intresset. Paret har bland annat varit i Mexiko, Vietnam, Kambodja, Thailand och USA. Från den sistnämnda resan berättar Lars-Åke Walther om besök i Bryce Canyon och Death Valley, som bjöd på hisnande naturscenerier. Dessa har han förevigat i foto- och videoform. Det framväxande intresset för fotografering har dessutom lett till att han blivit inofficiell fotograf för den lokala prostatacancerföreningen CaPriN.
– Vi är med på många av föreningens aktiviteter och har jättetrevligt, säger han.

– Ibland märker man att någon saknas vid träffarna, och får då höra att han gått bort, men de flesta medlemmar har ändå en positiv syn på livet. Jag tror det är viktigt att ha den inställningen för att hålla sig friskare.

Namn: Lars-Åke Walther

Ålder: 67 år

Född: Värnamo

Bor: Mellbystrand

Familj: Sambon Margareta Görborn, dottern Marie, två barnbarn samt sambons två barn och fyra barnbarn.

Yrke: Takläggare (egenföretagare).

Fritidsintressen: Långväga resor och foto- och filmdokumentation av dessa (publicerar filmerna på Youtube).

Aktuell: Som medlem i CaPriN, förening för prostatacancerpatienter; under november och december pågår Mustaschkampen i samarbete med Prostatacancerförbundet för opinionsbildning och insamling av pengar till forskning kring sjukdomen.
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år insjuknar ungefär 10 000 personer. Ungefär 2 500 dör varje år till följd av prostatacancer. Ibland är cancern ärftlig; ibland går det inte att säga vad den beror på. Risken att bli sjuk ökar med stigande ålder.
Prostatan är en valnötsstor körtel som ligger runt om urinröret. Den bildar transportvätska för spermierna vid utlösning och behöver könshormonet testosteron, som bildas främst i testiklarna, för att växa och fungera.
Vid prostatacancer växer tumören först bara inuti prostatakörteln och då märker man inte av sjukdomen. Det kan ta upp till 10-15 år innan den ger symtom; ibland kan sjukdomen utvecklas snabbare.
Sjukdomen kan börja märkas genom ett eller flera av följande symptom: behov av att urinera ofta, svårigheter att börja urinera eller att hålla tillbaka urinen, oförmåga att urinera, smärtsam/brännande urinering, svårighet att få erektion, smärtsamma ejakulationer, blod i urin eller sädesvätska.
Prostatacancer kan sprida sig till lymfkörtlar och skelett och ibland kan man få symtom först när den spridit sig. Då är det vanligt med smärta i skelettet, till exempel i ländryggen, höfterna eller lårens överdel.
Vid misstanke om prostatacancer görs vanligen blodprov för att mäta halten av PSA (ett protein som bildas i prostatan), rektalpalpation (att läkaren känner på prostatan), ultraljudsundersökning, vävnadsprov och skelettskintigrafi (röntgen).
Cancern kan behandlas med kirurgi, strålning, hormoner eller cytostatika (cellgifter). Vilken sorts behandling man kan få beror bland annat på hur stor tumören är, om den spridit sig och hur man mår i övrigt. Alla behandlingar har biverkningar som kan påverka bland annat sexualiteten och förmågan att hålla tätt, både från urinblåsa och tarm. I vissa fall kan man vänta med behandling.

×