Andersson krånglar till det. Bild: TT

Rör inte pensionen

Det finns tyvärr en del orosmoment kring det svenska pensionssystemet. Årets ekonomipristagare Richard Thaler varnar för att det tänkta aktiva valet av premiepensioner inte fungerar som det ska. De flesta väljer inte, förmodligen för att de upplever det som för krångligt, eller att de inte känner sig tillräckligt pålästa. De landar därför i sjunde AP-fonden, som har ett relativt sett högt risktagande, vilket Thaler (förmodligen korrekt) antar att många inte vet.
Regeringen försämrar i den nya budgeten villkoren för investeringssparkonto, ISK, som är tänkt som en lättfattlig ersättning för den tidigare pensionssparformen, som har fått kraftigt försämrade villkor. Ändå har många kvar sina pengar i den sparformen. Detta tyder på att folk antingen inte vet att det försämrats, eller tycker att det är så pass besvärligt att byta att de accepterar förlusten.
Regeringens skattehöjning är inte stor: den motsvarar ungefär 200 kronor på ett sparande på 80 000. Men den är psykologiskt dyr. Folk måste kunna känna sig säkra och trygga i sitt pensionssparande och en skattehöjning kan leda till en annan, särskilt med en S-märkt regering som förhandlar med vänsterpartiet.
Att sänka ”pensionärskatten”, som regeringen föreslår, är ett bra initiativ, även om det inte finns något som heter pensionärsskatt egentligen. Men varför inte låta folk spara för att dryga ut pensionen i lugn och ro? Det är konstigt att staten är klåfingrig just här, med tanke på att den förlorar långsiktigt på att skrämma bort folk från privat pensionssparande.
Regeringar måste hålla sig populära nog att bli omvalda. Den som skapar lugn och trygghet kring pensionen borde bli populär på det. Tvåhundra kronor är en struntsumma. Men det kostar i sinnesfrid. Att systemet man är beroende av ändras sig och villkoren för sparande blir krångligare är orättvist mot de medborgare som inte klarar eller vill blir experter på skatt och sparformer. Staten tjänar pengar på dessa höjningar, men inte förtroende.

×