Bo Wendt berättade om de dramatiska dagarna, för 20 år sedan, då tunnelskandalen var toppnyhet i Sverige. Foto: Hans Bengtsson
LT:s löpsedel lördagen den 4 oktober 1997.
Gunnar Nilsson, dåvarande kommunsekreterare hade en central till i kommunens krisledning vid giftskandalen.
– Det här är Rhoca Gil; det slänger jag aldrig, säger Bo Wendt.Foto: Hans Bengtsson
De som var med när det hände: Kalle Eriksson, informationschef; Thord Knutsson, kommunråd; Bo Wendt, miljöchef; Christian Nilsson, ordförande i miljönämnden.
Tidningsklipp från när det begav sig, med Christian Nilsson, Thord Knutsson och Kalle Eriksson på en av alla presskoneferesen de höll i samband med giftskandalen för 20 år sedan.
Mer klipp ...

20 år sedan dödsgiftet rann ur Hallandsås

Båstad I dagarna är det 20 år sedan Båstad var på allas läppar. Miljöskandalen med tätningsmedlet Rhoca-Gil och dess giftiga substans akrylamid slog ner som en bomb i den lilla kommunen.

Lördagen den 4 oktober 1997 blev Gunnar Nilsson störd av telefonen när han satt och konstruerade ett stryktipssystem som skulle lämnas in före klockan tre. Han blev kallad till ett akut möte dagen därpå. Dagarna dessförinnan hade LT och andra tidningar skrivit om att det läckte dödligt gift från tunnelbygget genom åsen, och kommunen var tvungen att agera. Klockan 11 söndagen den 5 oktober sjösatte Båstad sin beredskapsplan och hamnade i fokus för Sveriges uppmärksamhet.
Det gällde att hela tiden ligga steget före ryktena.

– Jag tänkte att vi alltid har räddningstjänsten, och att räddningschefen tar ansvaret när det händer något. Men han kunde inte göra någonting med sina blåljus, när giftet fanns längt inne i åsen, säger Gunnar Nilsson.
Istället skapade kommunledningen en krisledningsorganisation och satte beredskapsplanen i verket.
– Det var första gången i modern tid som en kommun fattat ett så drastiskt beslut. Prioriteten var att säkra tillgången på dricksvatten och på läkarexpertis, så att folk kunde bli undersökta, säger Gunnar Nilsson.

Dåvarande miljöchefen Bo Wendt var en central figur under hela giftskandalen. I dag är han kommunstyrelsens ordförande och i söndags berättade han och Gunnar Nilsson om de dramatiska dagarna i oktober 1997.
”Är det redan så länge sedan?” var en fras den lilla publiken fick höra åtskilliga gånger under föredraget.
Båda herrarna har fortfarande minnena av händelserna långt fram i sina medvetanden.
– Detta kommer att sitta kvar så länge jag lever, säger Gunnar Nilsson, som var kommunsekreterare 1997, och är överförmyndare idag.

Det uppstod omedelbart ett enormt sug efter information, både från allmänheten och från media. Man tillsatte en informationschef, Kalle Eriksson, som fick dra ett tungt lass.
– Internet var helt nytt då och vi kunde lägga ut sekundsnabb information om vad som hände, som första kommun i landet i en krissituation, säger Gunnar Nilsson.
– Jag hade just gått en kurs hos Styrelsen för psykologiskt försvar och lärt mig hur man skulle göra vid sådan händelser, säger Kalle Eriksson när han kommer upp på scenen efter föredraget, för en frågestund.

Han hade lärt sig tre heliga budord, som han implementerade i kommunen:
1. Ha total öppenhet och försök aldrig dölja någonting.
2. All information ska vara noggrant kontrollerad.
3. Information ska ut så snabbt som möjligt.
Det råder en motsättning mellan punkt två och tre, men det var mycket viktigt att man gick ut med informationen innan rykten började spridas.
– Rekordet var tre presskonferenser på en dag. Men det var enkelt att kalla samman presskåren, alla journalisterna fanns i vår korridor i kommunhuset och de hade sina sändningsbilar på parkeringen utanför.

Trots dessa insatser förekom det en hel del ryktesspridning och felaktigheter.
– Det var många fruktansvärda överdrifter, säger Nilsson.
Herrarna hade synpunkter på medias arbetsmetoder.
De visade delar av TV4:s årskrönika från 1997. I den trängde sig en aggressivt frågvis reporter in hos Skanskas platschef för att få honom att kommentera giftskandalen och det hela slutade i bråk om vem som skulle hålla i kameran.
Sådan journalistisk imponerade inte på de lokala politikerna, även om de var drabbade av det granskade företagets giftanvändning.

Medier försökte också hitta sina egna scoop och vid en presskonferens där dåvarande miljöministern Anna Lindh deltog och kommunen redovisade den senaste lägesrapporten, riktades istället alla kameror och mikrofoner mot dåvarande kommunrådet Thord Knutsson. Han anklagades för att ha inte ha berättat att en av hans kor dog och grävdes ner på hans mark, och att det skulle vara ett sätt att mörka giftskandalen.
I söndags berättade han att kossan dog cirka ett år före giftskandalen.
Andra problem var dåligt insatta ”experter” som ledde journalister i fel riktningar.
– Till slut ringde jag TV4 och sade att ni kan väl ta och byta ut den där experten, han har varit med så mycket nu.

Andra nyheter missade man.
– Det var Banverket som projekterade arbetet med Rhoca-Gil. Det har inte riktigt kommit fram tycker jag. Jag har förstått så mycket som att det inte skulle gå att använda medlet i åsen utan att det kom ut i naturen, säger Wendt.
Det var inledningsvis oklart hur stort område som var kontaminerat. Allmänheten hade ett enormt informationsbehov.
– Oron spred sig snabbt i samhället, säger Nilsson.
Fastighetsköp riskerade att gå i stöpet; älgjakten ställdes in för att älgar hade setts vingla omkring på bygden; folk ringde kommunen och frågade om de kunde äta gåsmiddag på Margretetorp av rädsla för giftet.

Objektiviten brast också på sina håll: uppgiften om att Sinarpsdalen utgör en vattendelare som omöjliggör att förgiftat vatten når Båstad nådde inte ut alls lika bra som mer alarmerande – felaktiga – uppgifter om att giftigt vatten skulle kunna nå Båstad; Laholms kommun krävde vattenprov i Skottorps vattenverk, av rädsla att det var förgiftat, trots att det var praktiskt otänkbart. En kvällstidning gav ut en bilaga med en dödskalle över hela Bjärehalvön. Sådant underlättade inte krisledningens arbete.
Folk ringde om allt möjligt, från både när och fjärran. Gunnar Nilsson fick ett samtal från en dam som han påstod satt i en kåta i Norrland och undrade när giftet skulle komma till hennes vatten.
– Är man orolig som människa kan allting hända, säger Gunnar Nilsson.
Ett mejeri försökte få ut många miljoner i ersättning för ett i Norrland kasserat parti smör på grund av att någon enstaka ko kanske kunde ha fått i sig förgiftat vatten, minns Bo Wendt.

Den bristande samordningen mellan myndigheter var ett annat problem.
Socialstyrelsen fattade plötsligt beslut om att Båstadsborna inte ens fick duscha med det förgiftade vattnet, utan att kommunledningen fick veta det i förväg. En dag klampade Naturvårdsverket in på ett möte och krävde att bli uppdaterat, utan tanke på att kommunledningen kunde hade akuta problem att hantera, och så vidare.
– Men det var ändå tur att det skedde året före ett val. Alla politiker ville vara med och värna vår miljö, och det gjorde det lättare för oss att få ersättning, säger Gunnar Nilsson.
Han och Wendt berömde Anna Lindh för ett stort mänskligt och professionellt engagemang, Miljöministern var i Båstad tre gånger under skandalen och det uppskattade kommunledningen mycket.
Båstad har inte gjort några egna utredningar av dessa kritiska dagar, men fick enligt Nilsson beröm i tre statliga utredningar.
Kommunen klarade att hantera situationen själv och länsstyrelsen behövde inte gå in och ta över, vilket det finns möjlighet för vid krislägen.
– Det var bra för vi hade mycket bättre lokalkännedom, säger Bo Wendt.

Det var glest bland åhörarna i Agardhsalen; merparten av de cirka 15 personerna i publiken var på ett eller annat sätt delaktiga i händelserna för 20 år sedan,
– Men nu är allt ett minne blott. Det är intressant att se på bilderna från den tiden. Det har ju varit mycket tveksamheter, men nu när den är på plats har tunneln gett ett väldigt uppsving för resandet, summerar Bo Wendt.

×