– För första gången i mitt liv kan jag leva utan kalender. Jag tänker inte gå upp före åtta på morgonen, säger den nyblivne pensionären Leif Moberg.Foto: Tina L Bengtsson
Leif Moberg har varit en engagerad chef. Han har gärna kavlat upp ärmarna när det behövts, som här vid en grillfest på Smedjebacken år 2010.Foto: Lt/Arkiv

Enhetschefen som ville att alla skulle bli sedda

IGNORERAD. Han kom in i en av de fina affärerna i Göteborg. Han väntade på hjälp, men ingen såg honom. Biträdena ignorerade honom, fastän han var ensam kund; han hade kanske inte de rätta kläderna.
– Det var så otäckt; det var som om jag inte fanns, säger Leif Moberg, som bestämde sig för att därefter alltid få alla människor att känna sig sedda.
Nu har den engagerade enhetschefen gått i pension och ser fram emot en tillvaro med familjeliv och golf i fokus.

Namn: Leif Moberg
Ålder: 65 år
Född: Göteborg
Bor: Laholm sedan 1980
Familj: Skild, fyra egna barn och två bonusbarn, tolv barnbarn
Husdjur: Nej, men har haft alla möjliga genom åren
Sysselsättning: Nybliven pensionär efter en lång yrkesgärning inom vård och omsorg, mestadels som chef
Utbildning: Vårdbiträde, mentalskötare, omvårdnad (motsvarande socionom),
Tidigare sysselsättning: Har jobbat som kock, barchefsassistent, industriarbetare och butiksbiträde
Fritid: Spelar golf, umgås med familj och vänner

Det var brodern Lennart Moberg som sa ”du ska jobba inom vården”. Då hade göteborgaren Leif Moberg varit kock, barchefsassistent och industriarbetare och höll som bäst på att skapa sig en karriär inom butiksbranschen. Inte hade han haft planer på ett vårdyrke.
Men han hamnade i alla fall på Hisingen och Lillhagens sjukhus för psykiskt sjuka.

– Efter en veckas introduktion kände jag att jag aldrig ville dit igen. Men det blev bättre, säger Leif Moberg.
Han skaffade sig vårdbiträdes- och mentalskötarutbildning och kom sedermera att jobba på Bäckagårds sjukhem i Halmstad, då familjen flyttat till södra Halland.
– Då fick man jobb på studs. Men när jag jobbat tre år där stod livet still, säger Leif Moberg.

– Jag ville vara med och fatta beslut och kände att jag haft så dåliga chefer; jag kunde ju inte vara sämre än dem.
Efter tuffa förhandlingar på hemmafronten gick han en treårig omvårdnadslinje (motsvarande dagens socionomlinje) i Umeå, och blev 1985 chef och biståndshandläggare för äldreomsorgen i Laholms kommun.
Tack vare sin bakgrund som undersköterska och mentalskötare fick han därefter tjänst som ålderdomshemsföreståndare på Björkliden i Knäred.

– Jag hade hand om mediciner och allt. Att de bara vågade ge mig det ansvaret, haha! Det var jätteroligt.
Av den planerade introduktionen blev intet, då föregångaren på tjänsten blev sjuk. Leif Moberg fick klara sig bäst han ville. Men det gick hyggligt, och han uppskattade friheten och möjligheten att utvecklas tillsammans med dem som jobbade där.

Efter en tid startades hemtjänstprojektet Ruter Fem, där man i ett litet arbetslag med förstärkt arbetsledning och utökad tid i förhållande till vad hemtjänstpersonal brukar ha, gavs förutsättningar att utveckla och pröva nya metoder och idéer. Som chef gick Moberg själv ut och jobbade och undersökte hur brukarna hade det.
– Vi fokuserade på att rehabilitera, eliminera och mobilisera, och fick naturligtvis de svåraste fallen – ’värstingarna’ – men hade ju tid för dem, säger han.
– Det var väldigt roligt.

Projektet blev lyckat, bytte så småningom namn till Laxarna och utvecklades till att omfatta hela kommunen. Leif Moberg och hans kollegor var ute och föreläste för chefer och hemtjänstpersonal i andra delar av Sverige och höll i kurser och utbildningar. Detta pågick under en tioårsperiod, främst under 1990-talet.

– Tankesättet om målmedveten hemtjänst finns kvar. Man ska se brukaren, se problemen och hitta lösningar. Oftast har brukaren redan egna idéer om hur man kan göra.
Målet var också att minska sjukfrånvaron med 25 procent och att jobbet skulle bli roligare och lättare, berättar Leif Moberg.
– Vi sparade ju pengar och kunde börja träna på arbetstid, en timme i veckan, något som vi var tidigt ute med.

Mitt i allt lades Björkliden ned och man flyttade de boende till nybyggda Björkebogården. I november 1993 stod allt klart, berättar Leif Moberg.
– Den dagen glömmer jag aldrig. 15 minibussar flyttade en brukare i taget, med personal, kontaktperson och anhöriga. Vi började klockan åtta på morgonen och var klara vid fem.

Några år senare uppmanades områdescheferna att byta tjänster med varann, varvid Leif Moberg sökte sig till Smedjebacken, Knäred, för att det verkade spännande med dess korttidsplatser. Och det blev ett lyckokast. Han blev kvar där, på vad han kallar ”en jättehärlig resa”, fram till pensioneringen tidigare i höst. Under tiden har han bland annat varit med om att ta fram ”Annas led”, samlade regionala riktlinjer för demensvård. Kommunen har också satsat mycket på utbildning inom demenssjukvården, menar han.

– Jag har fått vara med om så mycket utveckling under tiden och många har lyssnat på mig. Det känns som tio-tolv år. Jag trodde att jag kanske varit på Smedjebacken max 15 år, men det var faktiskt 18, enligt en kollega. Tänk att det kan svischa iväg så där!

Namn: Leif Moberg
Ålder: 65 år
Född: Göteborg
Bor: Laholm sedan 1980
Familj: Skild, fyra egna barn och två bonusbarn, tolv barnbarn
Husdjur: Nej, men har haft alla möjliga genom åren
Sysselsättning: Nybliven pensionär efter en lång yrkesgärning inom vård och omsorg, mestadels som chef
Utbildning: Vårdbiträde, mentalskötare, omvårdnad (motsvarande socionom),
Tidigare sysselsättning: Har jobbat som kock, barchefsassistent, industriarbetare och butiksbiträde
Fritid: Spelar golf, umgås med familj och vänner

×