Vilken plastmatta är bäst? Och var ska ålrampen ligga för att fånga flest yngel? De frågorna försöker Jonas Elghagen få svar på på precis nedanför Laholms kraftverk
Olika beläggningar, på det som liknar ett mellanting mellan minigolfbana och flytande vilstol. Det viktigaste är vattenröret ovanför. Porlandet lockar ålen.
Ett gram styck och sju, åtta centimeter långa. Så ser ålarna på väg uppåt i Lagan n är de fastnar vid kraftverket.
– Vi kan fånga ålyngel på väg uppströms och vuxna ålarna på väg nedåt, och köra dem förbi alla hinder. Är det rätt taktik istället för att bygga om kraftverken, funderar fiskevårdskonsulten Jonas Elghagen.

Ålramper testas i Lagan

LAHOLM Vilken plastmatta är bäst att kravla i? Och var ska ålfällan placeras?
De är frågor som ska besvaras under en veckas försök vid kraftverket.

I fjor var det kontrollerade försök i dammarna intill laxodlingen med ditsläppta ålyngel. Nu är det skarpt läge. De märkliga flottarna som liknar gammeldags vilstolar flyter precis nedströms Laholms kraftverk väl förankrade i linor.
Men det är inga vilstolar eller en konstinstallation. Här pågår forskning kring den utrotningshotade ålen. Och åtminstone i Sverige är vattenkraften ålens värsta fiende. Dammarna hindrar yngel på väg uppåt i åarna och turbinerna skivar de vuxna ålarna på lekvandringen ut mot havet.

Många kraftverk har fasta anordningar för att fånga ynglen på väg uppström. Men det finns enkla metoder som kan ta hand av massor med yngel utan stora investeringar.
– Det går att få ålyngel att kravla sig upp för långa ramper, och sedan vidare i en ledning förbi vandringshindret, säger fiskevårdaren och ålforskaren Jonas Elghagen, som driver försöket i Laholm.
Nu handlar det om att testa två saker, dels om det skiljer på underlaget i ramperna, dels om placeringen vid kraftverkets utloppskanal. De flytande ramperna har tre olika plastunderlag, en långhårig grön som liknar konstgräs, och två svarta knottriga som påminner om platonmatta för fuktisolering av källare.

– Effektiviteten skiljer också mycket på var rampen placeras. Fisken går ju mot strömmen, och det varierar beroende på flödet ut från kraftverket. Nu har vi framför, bakom och där vattnet från kraftverket går upp mot ytan, säger ålforskaren.
Än viktigare än ström och underlag verkar det vara med porlande vatten. Ovanför varje ålbana går en vattenstråle. Poplandet lockar upp ålynglet till ytan. Fisken tror att det är ett vanligt litet fall eller fors som ska klaras av.
Eftersom ål normalt bara rör sig nattetid påverkar försöket sportfisket efter lax. Statkraft släpper mer vatten under natten, och mindre dagtid.
– Ålen är jättekänslig för ljus. Det är ett problem med långa ramper. Hinner de inte över kanten innan det ljusnar åker de tillbaka nedåt igen. De är också lättskrämda, och försvinner om man kommer dit, förklarar Jonas Elghagen.
Ramperna har inte bara upptäckts av ålyngel. Det kan också vara en matservering för kråkor, trastar och andra som nappar åt sig av de maskliknande delikatesserna.

Ålen som fångas nedströms kraftverket tas om hand och skickas med bil upp till sjön Bolmen. Här kan den växa sig stor och fet innan de ska tillbaka mot Saragassohavet.
Ett annan gren av ålforskning handlar om hur de ska klara den resan utan att dödas av turbiner.
– Det finns det en ideologisk debatt. Ska vi fånga och flytta ålen förbi kraftverken? Det hjälper en hotad fiskart, men kan ju också innebär att kraftverken inte behöver anpassas, konstaterar Jonas Elghagen.
Och även om antalet ålar bara är några få procent jämfört med vad som gällde före vattenkraftverken finns mycket ål i Lagan. I fjor togs det upp till 3 000 yngel en enda natt. Det betyder upp emot 100 000 som ett hyfsat ålår får åka bil till sjön Bolmen.

Forskarna ser gnutta ljus i ålamörkret. De senaste åren finns en liten, men statistisk säker uppgång på antalet yngel som söker sig till den svenska kusten. Men det handlar bara om ett par procent jämfört med de goda åren på 1940-talet.

×