Baletten betyder allt för Margot Remdha. ”Man blir aldrig för gammal för att dansa balett”, säger hon. Foto: Oskar Svensson
Här introducerar Margot eleven Susanne Wilbom i ”tantgruppen” i gymnastiksalen på Slottsjordsskolan i Halmstad. ”Det är en väldigt bra träning och Margot är fantastisk” berömmer Susanne sin balettfröken.
Många minnen väcks till liv då Margot och hennes barnbarn och dokumentärfilmaren Camilla Bondesson, 46, bläddrar igenom alla bilder som användes i filmen ”Min mormor balettfröken”. Foto: Oskar Svensson
Här syns Margot Remdha (längst till höger) tillsammans med några balettelever vid en balettskola i Varberg. ” Jag var som en zigenare som reste runt, men det var verkligen roligt. Lite av familjen Taikon på turné” säger hon. Foto: Privat
Margot Remdha på en av alla turnéer genom landet. Foto: Privat
För bara några år sedan gick hon ner i spagat.
Margot Remdha
Margot Remdha.
Margot Remdha
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Susanne Wilbom
Margot Remdha.
Margot Remdha.
Margot i sitt esse under baletträningen.
Margot Remdha.

Balett är hennes allt

Tusentals i hallänningar och laholmare har en nära relation till Margot Remdha genom baletten.
Sedan 1953 har hon haft sin balettskola. En skola hon snart 84 år gammal, fortsatt leder med stor glädje. Ett liv som hennes barnbarn Camilla Bondesson dokumenterat i filmen ”Min mormor balettfröken”.

I hennes hemstad Berlin saknades det varje dag någon klasskamrat som hamnat under ruinerna orsakat av det vedervärdiga andra världskriget som pågick under hennes barndom.
Till slut var det ohållbart för den då 17-åriga Margot Remdha och hennes familj att kunna stanna kvar i sitt hemland Tyskland. De flydde och begav de sig till ett för dem främmande land – Sverige.
Margot Remdha hade redan vid den åldern stakat ut en framtid som balettdansös på operabaletten i Berlin.
– Jag kunde tyvärr inte fullfölja mina drömmar på scenen där. Kriget gjorde det svårt för mig att upprätthålla baletten på ett professionellt sätt. Jag ville vara på operan och det blev ingenting när jag tvingades packa ner det viktigaste och bara ge mig av, säger Margot Remdha.

Det är starka minnen som etsat sig fast hos henne.
– Det glömmer man aldrig. Det var en fruktansvärd period, menar Margot, som berättar att hon på nära håll fick se sina judiska grannar gasas ihjäl till döds.
– Även om det var fruktansvärt är det viktigt att bevara historien som varit och låta yngre generationer lyssna på dem som upplevt allt detta hemska.

Väl i Sverige kom räddningen genom baletten. Det är och har alltid varit hennes liv. Som 20-åring startade hon sin första balettskola i Knäred.
– Man blir aldrig för gammal för att dansa balett. Men utan dessa elever som tyckte om att komma att dansa hos den här tanten och stödet från näringslivet skulle det aldrig fungerat, vilket betydde att jag kunde fortsätta, säger Margot.

Hon plockar fram några brev från gamla dansare som hon haft genom åren medan tårarna rinner.
– Baletten betyder allt för mig. Utan dansen hade jag inte klarat mig, det har varit min räddning i både sorg och glädje. Alla mina tårar skulle kunna bli en liten sjö. Så har hela mitt liv varit, berättar Margot känslosamt och fortsätter:
– Jag har träffat många personer som jag fått ett förtroende för och litat på, men som sedan gjort mig besviken och ledsen, vilket gjort att jag känt mig utnyttjad.

Verksamheten ville hon sedermera utveckla och bara i Laholm har Margot haft kursverksamhet på ett tiotal platser genom åren.
– För mig var det roligt att bli uppskattad och få ett erkännande. Det visade på att jag hade en funktion att fylla, säger Margot Remdha.
– Barn har jag alltid älskat och tyckt om, oavsett om de är små eller stora, gamla eller unga. Det har handlat om människor som jag älskat. Det har funnits i mig hela livet.
Intresset för balett hoppade dock över en generation. Hoppet stod till det äldsta barnbarnet Camilla Bondesson, som själv var med som ung på balettskolan.

Att en dag låta henne ta över balettskolan stod högst upp på Margots agenda. Men Camilla hade blicken riktad åt ett annat håll.
– Besvikelsen blev stor hos henne när jag inte ville ta över verksamheten, minns Camilla och förklarar sig:
– Jag hade ingen riktig passion eller var tillräckligt bra för att hantera det som krävs för att driva en balettskola, för det krävs så mycket av en. Den passion som finns inom mig tillhör musiken och filmen på senare tid.
Vänskapen har alltid varit tight mellan de två. Med sitt nyfunna filmintresse ville Camilla dokumentera sin mormors händelserika och samtidigt annorlunda liv.
– Mormors dokumentation av bilder från balettskolan genom alla år ville jag gärna göra någonting av. Dels balettskolan men också att hon levt ett annorlunda liv med flykten från Berlin, så det var mycket jag ville pussla ihop. säger Camilla och berättar vidare:
– Vi har haft väldigt roligt ihop och för mig var det lite som ett examensarbete.
– Jag kom till insikt om att man kan göra så mycket själv. Man ska inte vara rädd för att slänga sig in i något nytt utan förlita sig på att det blir bra på vägen.
På det sättet föddes idén till dokumentärfilmen ”Min mormor balettfröken”, som blev klar i fjol och har visats för en bred publik i Halland.
– Den kommer nog sättas upp fler gånger, säger Camilla och ställer dörren för fler visningar på glänt.

Varje dag sedan 1950-talet har Margot åkt runt med sin ambulerande balettskola och satt baletten på kartan. Både barn och deras föräldrar har tagit sina första balettsteg i Margots fotspår
– Det är dansen som hållit mig frisk och gett mig smidigheten. Det är viktigt att hålla kroppen igång. Hade jag gjort ett uppehåll på några år så skulle jag inte kunna göra det jag kan i dag. Det gäller att inte sluta utan bara fortsätta, så även om det gör lite ont dagen efter så går det över, säger Margot.
Som avslutning varje år har deltagarna fått uppträda på Halmstads teater i olika uppsättningar. Men den tiden är förbi.
– Jag tycker det är lite synd att inte det är några uppvisningar. Det är på scenen jag lever, andas och kommunicerar, säger Margot.
– Ja, där lever du dig in. Där har man varit alla möjliga djur, inflikar Camilla med ett skratt.
På senare tid har intresset för baletten avtagit i konkurrens med andra fritidsaktiviteter. Då tipsade Camilla sin mormor om att dra igång en tantbalett.

Så från att vara ute på vägarna varje dag och undervisa barn är det numera en gång i veckan för tanter.
– Jag skulle kunna slutat för länge sedan och slagit mig till ro för att titta på trätopparna utanför fönstret, men vad har jag för roligt med det. Det är inget liv för mig.
– Jag måste ut bland människor. Det är bland folk jag trivs bäst. Det är något med det seriösa som hänger ihop med något djupare. Jag vill verkligen att människor ska få främja danskonsten.
Balettlivet ligger Margot varmt om hjärtat. Att sätta punkt nu finns inte i hennes värld
– Jag slutar den dagen jag blir sjuk och hamnar med näsan i vädret. Så jag tänker fortsätta som det är nu, säger hon bestämt och avslutar:
– Detta gör jag för det är det enda jag tycker är livskvalitet för mig och just eftersom jag hållit på med dansen i så många år, träffat så många underbara människor så har jag inte haft en tanke på att sluta.

Namn: Margot Remdha

Ålder: Snart 84 år

Bor: Nissaström utanför Oskarström. Uppväxt i Berlin.

Familj: Änka. Barn och barnbarn.

Gör: Balettpedagog. Har drivit balettkurser för alla åldrar i hela Halland sedan 1953.

Sådan är jag som person: Kreativ, kontrollmänniska och social.

Detta ville jag bli när jag var liten: Ballerina

Namn: Camilla Bondesson

Ålder: 46 år

Bor: Haverdal

Familj: Gift med Nalle och barnen Viggo, 14, och Moa, 12.

Gör: Filmproducent allt från dokumentär, reklam, musikvideos.

Intressen: Musik, sjunger, film,

Hur är jag som person: Envis, kreativ och vill göra allt på mitt sätt, på gott och ont. Ibland är det bra men det är bra att släppa in andra.

Detta ville jag bli när jag var liten: Artist

×