Bon­de­le­da­ren som tänkte nytt

Bo Doc­ke­red har varit en fram­trä­dan­de sam­hälls­de­bat­törer och på­dri­va­rna i många sek­torer från bör­jan av 1980-talet fram till för tio år se­dan. Helt osyn­lig är han ännu inte, drygt 75 år ung.
Att han låtit jour­na­listen Pär Fornling skriva sina me­mo­arer är en väl­gär­ning. Fornling med lång bak­grund som lant­bruks­jour­na­list har både bak­grunds­kun­skaperna och den sti­lis­tiska för­må­gan som krävs, och Doc­ke­red är fri­språ­kig i me­mo­arerna, Det gör bo­ken Spår­by­ten – Bo Dockereds väg­val (Bok­för­laget Arena) till en hög­in­tres­sant bok.

Det är som bon­de­le­da­re Bo Doc­ke­red är mest känd, även om han se­dan han läm­nade posten som LRF:s ord­fö­ran­de 1995 ef­ter tio in­ten­siva år med stora för­änd­ringar inom lant­bruks­sek­torn har gjort många an­dra in­satser på skilda fält. Lands­bygden har dock of­tast varit den ”gröna tråden” i hans en­ga­ge­mang.
När Bo Doc­ke­red eta­ble­rade sig som lant­bru­ka­re på gården Doc­ke­red utan­för Gö­te­borg var det den gam­la, re­glerade jord­bruks­po­li­tiken som gällde. Staten och bön­derna för­handlade om pro­duk­tionen och priserna. Mark­nadens in­flytande var mar­gi­nellt.
Som bön­der var vi ”sy­stemets fångar” för­klarar Doc­ke­red i bo­ken.
Det var den synen som Bo Doc­ke­red ville göra upp med när han 1986 blev ord­fö­ran­de i Lant­bru­ka­rnas Riksförbund, LRF. ”Spår­by­tet”, som ny­tän­kan­det kallades ef­ter en teck­ning i tid­ningen Land, in­ne­bar en re­vo­lu­tion för bön­derna i Sve­ri­ge. Som den folk­ta­la­re han är, fick han med sig LRF:s för­bunds­stäm­ma på ny­tän­kan­det in­för hotet från S-rege­ringen om för­säm­ringar av jord­brukets vill­kor.

Spår­by­tet blev inte lång­va­rigt, för när Sve­ri­ge kom med i EU åter­re­glerades jord­bruket, om än på ett an­nat sätt. Doc­ke­red på­ver­kade, inte bara en­ligt sin egen upp­fattning, på ett kan­ske av­gö­ran­de sätt att svenska folket röstade ja till EU. Trots en kri­tisk EU-opi­ni­on bland bön­derna drev LRF en in­ten­siv kam­panj för med­lem­skap.
Det på­ver­kade san­no­likt ock­så en del inom Cen­ter­par­ti­et, som var djupt splittrat i frå­gan.
Just re­la­tionen till Cen­tern har varit lite av hat­kär­lek för Doc­ke­red. Han började som po­li­ti­ker i både kom­mun och lands­ting men läm­nade po­li­tiken när han fick tyngre LRF-upp­drag. Men han hade pro­påer om att åter­komma till po­li­tiken ef­ter att han LRF, till och med som kan­di­dat till att bli par­ti­le­da­re. Det av­stod han, och det verkar näs­tan som om han ångrar det.
Olof Johansson och han var för olika för att komma bra över­ens. Re­la­tionen till Maud Olofs­son var an­strängd, fram­går tyd­ligt. Även An­nie Lööf var han tvek­sam till (i pri­vata sam­tal – hon nämns inte i bo­ken).

Ett myc­ket in­tres­sant av­snitt är det om Fö­re­nings­banken.

Många var kri­tiska till LRF som tvingade fram för­ändringen från ko­ope­ra­tiv fö­re­ning till bo­lag och se­dan in­kor­po­rering i Swedbank, men nu av­slöjar Doc­ke­red att banken var kon­kurs­mäs­sig och att för­ändringen var enda sättet att rädda banken. Det blev se­dan en god af­fär för LRF och många av dem som om­vandlade sina in­satser till Swedbankaktier.
Ock­så den af­fären visar på Dockereds för­må­ga att både tänka nytt och, ibland bru­talt, driva ige­nom sina idéer.

×