I vil­ket Eu­ro­pa vill vi leva?

EU ge­nom­går en smärt­sam för­ändring. Ung­ern ac­cep­terar inte själv­stän­diga uni­ver­si­tet. Polen to­le­rerar inte obe­ro­en­de jour­na­lister. Ru­mä­ni­en plågas av kor­rup­tion. I Polen, Ung­ern, Grek­land, Frank­ri­ke, Ös­ter­ri­ke, Ne­der­län­der­na, Tysk­land, Dan­mark, Norge och Sve­ri­ge har hö­ger­po­pu­lis­tiska par­tier vuxit sig starka. EU är fun­da­men­talt oenigt om an­svaret för flyk­ting­po­li­tiken. Stor­bri­tan­ni­en lämnar EU. Där­för be­hövs ett svar på frå­gan Vil­ket Eu­ro­pa vi vill ha? Här är mitt svar:

I nord­väst­ra Eu­ro­pa föddes upp­lysnings­tanken. Den in­ne­bär att sam­tal och be­slut ba­seras på ra­tio­na­li­tet och fak­ta, inte främst fö­re­ställ­ningar och käns­lor. Uni­ver­si­tets och tid­ningars fri­het skyddas lik­som par­tiers och fack­fö­re­ningars. Kul­turen är fri. Upp­lysnings­tanken in­ne­bär roll­de­lning. Religion är en pri­vat­sak och det of­fent­liga livet är fritt från re­li­gi­on.
Re­li­gi­ons­fri­het är själv­klar, lik­som att un­der­visningen är helt se­ku­lär.
I Eu­ro­pa föddes idén om rätts­staten, land sty­rs med lagar stiftade av folk­valda me­dan ju­rister dömer.
Eu­ro­pa ska byggas på tek­niska och eko­no­miska fram­steg så att stan­darden stiger för alla. Det in­ne­bär fler jobb med höga krav på kun­skaper och fort­satt fär­re jobb med låga krav. Alla in­di­vider ska rustas med ka­pa­ci­tet för att vara så­väl full­vär­dig ar­bets­kraft som med­bor­ga­re. Mo­der­ni­tet är att re­du­cera ma­nu­ella an­sträng­ningar i ar­be­tet och er­sätta med tek­nik och kun­skaper.

Mark­nader är helt nöd­vän­diga för ef­fek­tiva ut­by­ten. Men rör­lig­het av ka­pi­tal och män­ni­skor är inte lik­ty­digt med fri­het och väl­färd för alla. Otyg­lade mark­nader gynnar inte sam­ar­be­te mel­lan män­ni­skor. Fri­het är nå­got större än mark­nader.
In­di­viden vär­deras inte ef­ter grupp­egen­skaper som kön, et­ni­ci­tet, re­li­gi­ös till­hö­rig­het, ål­der, sex­u­ell läg­gning el­ler sam­hälls­klass. Där­emot är det ra­tio­nellt att vär­dera ta­lang, flit, tå­la­mod, ut­bildning, an­svar och bi­drag till sam­häl­let.
Eu­ro­pas er­fa­ren­het från 1930-talet ska stän­digt på­minna om hur illa det går om till­hö­rig­het till grupp är ut­gångs­punkten för normerna i sam­häl­let.
Män och kvin­nor är själv­stän­diga och jäm­ställda in­di­vider. De har var för sig så­väl skyl­dig­heter och rät­tig­heter till ar­be­te samt om­sorg om even­tu­ella barn. De har in­di­vi­du­ell rätt till vård och äld­re­om­sorg samt eko­no­misk trygg­het som täcker bort­fall av in­komster.

De­mo­kra­ti kräver sam­tal som för­ut­sätter mer än ba­sala kun­skaper. De­mo­kra­ti in­ne­bär to­le­rans och re­spekt för an­dras in­tres­sen. Hälften av ung­domarna i Eu­ro­pa ska gå på uni­ver­si­tet. Men in­di­vider ska inte be­höva till­höra ut­bildnings­eliten för att få ett an­stän­digt jobb med schysta vill­kor.

Eu­ro­pa har in­get de­lat med­bor­gar­skap för in­di­vider med olika upp­gifter el­ler för dem som är födda i Eu­ro­pa el­ler utan­för.
In­di­vider i en na­tion bör vara så jäm­lika att de har en käns­la av ett de­lat öde. Alla med­bor­ga­re har lika vär­de och skyl­dig­heter mot var­and­ra och na­turen. Det är bara ge­nom en käns­la av ett de­lat öde det går att få stöd för om­fat­tan­de an­svar för an­dra män­ni­skor och för kli­matet.
Plikter mot det all­männa som skatter el­ler an­svar för an­dra måste trots allt be­gränsas och för­delas ef­ter för­må­ga för att ac­cep­teras av ett fler­tal.

×