”En av våra mest minnesvärda och älskade skådespelare”

Under natten mot lördagen gick den folkkäre skådespelaren och regissören Gösta Ekman bort, 77 år gammal. Kulturredaktionen minns hans konstnärliga gärning.

Papphammar, Picasso, Sickan, en i humorgänget kring Hasse & Tage, Martin Beck – jag tror de flesta av oss har sin alldeles egen Gösta Ekman.

Född in en välkänd skådespelarsläkt började han sin karriär med att vara regiassistent åt sin pappa, Hasse Ekman, i mitten av 50-talet och har sedan dess befunnit sig på scen, på vita duken, i tv-rutan och även i regissörsstolen i ständigt nya roller.

Han är en av våra mest folkkära skådespelare men också en som alltid vågat tänja på genregränser och lyckats vara så väl snubbelrolig som djupt allvarlig eller någon som man känt en oerhörd sympati för. Många gånger samtidigt.

För mig som är uppvuxen med föräldrar vars hjärtan klappade hårt för Hasse & Tage var Gösta Ekman till en början framför allt Lennart som tillsammans med fru och svärmor fixar kräftskiva medan vännerna förgäves försöker angöra bryggan i klassiska Att angöra en brygga och den tillknäppta fängelsedirektören i Släpp fångarne loss det är vår. Och så klart Pablo Picasso i Piacassos äventyr där Gösta Ekman förkroppsligar Picasso så mycket att han i alla fall för mig blev mer konstnären än vad konstnären själv var.

Långt senare blev Gösta Ekman ändå för mig ännu mer synonym med Sjöwall & Wahlöös kriminalkommissarie Martin Beck. Egentligen var Carl-Gustaf Lindstedt alldeles rätt som Beck i Bo Widerbergs Mannen på taket 1976. Mellan 1993 och 1994 producerades sedan sex filmer baserade på sex av Sjöwall & Wahlöös tio böcker med Gösta Ekman som Martin Beck och då blev Ekman ändå ännu mer rätt. Hans Beck är tärd, sliten, djupt allvarligt och lyckas samtidigt någonstans fånga den där både milda och gapskrattshumorn som gör böckerna så bra.

De sex filmerna varierade en hel del i kvalitet med Mannen på balkongen (regi Daniel Alfredson) som den riktiga höjdpunkten och med Gösta Ekman som lika bra rakt igenom. Inte minst i samspelet med Kjell Bergqvists Kollberg och Rolf Lassgårds Gunvald. Fortfarande är det dem jag ser framför mig när jag läser om någon av böckerna.

Som sagt, alla har vi vår egen Gösta Ekman och man kan fördjupa sig i hur många som helst av hans olika roller genom åren som satt spår på olika sätt. Eller i hans insatser som regissör för den delen, vilket han var på Dramaten in i det sista efter att han gått i pension som skådespelare. Eller så kan man helt enkelt konstatera att han är en av våra mest minnesvärda och älskade skådespelare och kulturpersonligheter med ett kroppsspråk och uttryck som verkligen är bara hans eget.

Bland det sista Gösta Ekman gjorde som skådespelare var för övrigt farfar Dartanjangs röst i den tecknade filmatiseringen av Barbro Lindgrens underbart lekfulla och antiauktoritära Loranga, Masarin och Dartanjang. En mer passande roll än den experimentglada Dartanjang som ständigt uppträder i nya roller – allt från rörmokare till läkare – är svårt att tänka sig.

Skådespelaren och regissören Gösta Ekman kommer att vara djupt saknad av många, många men samtidig finns han fortfarande kvar på så många fantastisk sätt.

Läs mer:

×