När makten går före ideo­lo­gin

Mo­de­raternas grupp­le­da­re på Got­land, Simon Hä­ren­stam, har från bör­jan varit tyd­lig med sin in­ställning till att Mo­de­raterna öpp­nat dörren till Sverigedemokraterna. Han gillar det inte.
I vec­kan de­kla­rerade han att han ef­ter mo­get övervägande väljer att lämna par­tiet, en ny­het som fick ge­nom­slag i hela landet. ”Jag vill inte fö­re­träda ett par­ti som vill bilda rege­ring med stöd av SD och jag kommer ald­rig ändra mig på den punkten”, var hans mo­ti­vering.
Det finns nog in­gen som tyc­ker ex­akt sam­ma som allt som ryms i ett par­ti­pro­gram. Vissa oenig­heter kan man tugga i sig utan att lämna sitt par­ti. Men det­ta handlar om nå­got an­nat, nå­got som rör själva grunden i det po­li­tiska en­ga­ge­manget.

Det går inte att komma för­bi en så­dan vär­derings­kon­flikt utan att ta stäl­lning.
Ty­värr har vi se­dan en tid sett en trend där po­li­ti­ker är så ängs­liga att de inte vågar göra an­nat än upp­repa sina ”talepunkter” in­till pa­ro­dins gräns. Rädda för att an­nars säga fel el­ler säga nå­got som kommer att tas ur sitt sam­man­hang och spridas vilt i so­ci­ala me­di­er där de fram­ställs som mer el­ler min­dre obe­gå­vade.
Där­för är det upp­fris­kan­de med po­li­ti­ker (el­ler män­ni­skor i största all­män­het) som är så trygga i sig själva att de agerar ut­ifrån sin övertygelse. Tar kon­se­kvenser, står för nå­got.
Gäl­lan­de själva sak­frå­gan frågar sig nog många hur Mo­de­raterna landade i sitt be­slut att så to­talt svänga av från den väg Fred­rik Reinfeldt valde och som ledde par­tiet till re­kord­ni­våer. Med Anna Kin­berg Batra (AKB) som par­ti­le­da­re har man gjort helt om och par­tiet rasar i opi­ni­onen.

Är man verk­li­gen så lockad att ta väl­ja­re av Sverigedemokraterna att man är be­redd att offra alla an­dra?
Fo­ku­seringen kring SD i svensk po­li­tik är djupt osund och kan­ske kan vi hoppas att alla nu lärt sig den­na läxa av Mo­de­raternas (hit­tills) miss­lyc­kade stra­te­gi. Själv­klart måste alla par­tier re­flek­tera över vad det är som gör att så många män­ni­skor an­ser att Sve­ri­ge bäst sty­rs av SD.
Här be­höver öv­riga par­tier på ett tro­vär­digt sätt visa att det finns an­dra lös­ningar på de pro­blem som många upp­lever på nära håll i sin var­dag.
Men sam­ti­digt för­klara det up­pen­bara: att SD:s lös­ningar inte löser nå­gra pro­blem utan skapar fler.
Fö­re­språ­ka­rna för AKB:s lin­je me­nar att par­tiets högsta mål måste vara att göra allt för att ge­nom­fö­ra sin po­li­tik. Här bör alla me­del tillåtas, man bör söka stöd för sin po­li­tik där man kan få det.
En för­ut­sättning för att ge­nom­fö­ra sin po­li­tik är dock att nå­gon röstar på en så tak­tiken verkar nå­got kon­tra­pro­duk­tiv.

Det sägs ock­så att man inte kommer att sam­ar­beta med SD utan bara ”an­vända” de­ras stöd där det finns.
Som om man inte hört nå­got av SD:s tyd­liga bud­skap att par­tiet inte har nåt in­tres­se av po­li­tiska överenskommelser. Tvärt­om kommer SD att fälla var­je rege­ring som inte lyssnar på dem i in­vandrings­frå­gan.
Att tro att SD skulle stödja en mo­de­rat rege­ring utan att kräva nå­got till­ba­ka är anings­löst.
Sträcker man ut handen mot SD så handlar det till syv­en­de och sist om att man an­ser SD vara ett par­ti som alla an­dra. Det är ett lite för svår­smält pil­ler för många att svälja.

×