Rose La­ger­crantz, Ste­fan Klaver­dal, Mat­ti­as Pet­ter­son och Hed­vig Jalhed. Foto: Hen­rik Knobe

”Opera kan handla om vad som helst!”

La­holm Hur göra ope­ra mer till­gäng­ligt utan att göra den för ur­vattnad? Var passar ope­ran in i vår nu­tid?
Om det kretsade sam­talet på den första av tre ope­ra­fru­kostar.

– Fru­kosten är ett fo­rum och en mö­tes­plats i La­holm för ar­tister som be­söker staden att ta med sig ut i Sve­ri­ge, säger mor­gonens mo­de­ra­tor Hedvid Jalhed, tilli­ka konst­när­lig le­da­re för ope­ra­fes­ti­valen i La­holm.
På den första fru­kosten sam­talade kom­po­si­tör och ska­pa­re om hur ope­ran passar in i vår tid?
Eller är ope­ran i själva verket döds­dömd som konst­form?

Ton­sät­ta­ren Mat­ti­as Pet­ters­son me­nar att det krävs att ope­ra­styc­ken, gam­la som nya, finner en re­le­vant ut­tolkning av nu­tiden. Att bara kon­ser­vera och spela klas­siska styc­ken är i sig en döds­ryc­kning.
– Jag tyc­ker inte att det räc­ker att det är fin mu­sik. Det måste tala till oss om vår tid, säger han, och det oav­sett om man sätter upp ett klas­siskt el­ler ny­skri­vet styc­ke.
Pet­ters­son ef­ter­frågar mer mod från de klas­siska ope­ra­husen.
– Ope­ra­husen är rädda för att ta in ny­skapande ope­ra. Den finns, men den säljer inte bil­jetter lika lätt. Så där­för tar man en klas­si­ker till, säger Mat­ti­as Petterssen, ton­sät­ta­re.

Där­med ce­men­teras en bild av ope­ran som nå­got svår­till­gäng­ligt som bara hör fin­kul­turen till.
– Opera kan handla om vad som helst! När alla bitar, som dra­ma­tik, skå­de­spel, sce­no­gra­fi och mu­sik klickar, då fun­gerar ope­ran väl­digt väl till att be­skriva de stora frå­gorna, säger Pet­ters­son.
Ope­rans styrka är an­nars att den rymmer ac­cep­tans för det stor­vu­lna.
– Stora käns­lor är det som bara ope­ra kan be­skriva! I an­dra konst­former skulle sam­ma ut­tryck bli pa­te­tiska, men i ope­ra är det ac­cep­ta­belt att vilja dö av sorg, säger Rose La­ger­crantz, barn­boks­för­fat­ta­re.

Hon me­nar att en åter­komst för ope­ran börjar hos barnen.
La­ger­crantz bok ”Mitt lyck­liga liv”, har blivit en ”(Barn) kam­mar­o­pe­ra”.
Den tar av­stamp i barnens värld och visar, me­nar La­ger­crantz, på hur väl ope­ra fun­gerar när den plockar upp äm­nen från barnens värld. Att ens bästa vän flyttar är dra­ma i pa­ri­tet med de stora kär­leks­sa­gorna som nor­malt sjungs från ope­ra­scenen.
Barnen måste tillåtas att ta del av ope­ra.
– Det finns en räds­la att barnen inte ska för­stå det de inte fått upp­leva in­nan, säger Rose La­ger­crantz och liknar ope­ra vid ka­vi­ar.
– Och de har bara fått coca-cola och ham­bur­ga­re ti­digare, säger hon.

Till­gäng­lig­heten måste öka. Skå­de­spe­la­ren Gö­rel Cro­na som satt i pu­bliken höjde krav på att våra po­li­ti­ker måste göra olika kul­tu­rella ut­tryck mer till­gäng­liga.
Ope­ra­sång­ers­kan Sara Eriksson, ock­så hon i pu­bliken, me­nade att lyckas man bara nå till oin­vigda, fanns myc­ket att vinna.
Det har hon själv varit vitt­ne till.
Sam­ti­digt var alla ense om att svaret inte är att vattna ur konst­ut­trycket i syf­te att locka större pu­blik.
– Det måste få vara på rik­tigt. Man kan inte gå in för att göra det mer lätt­fatt­ligt, säger Ste­fan Klaver­dal, kom­po­si­tör.

×