Stina Brockman ställer ut sina bilder på Hishults konsthall. Foto: Henrik Knobe
Stina Brockman ställer ut sina bilder på Hishults konsthall. Foto: Henrik Knobe

Skarpsynt tolkning av oskärpan

His­hult Många är de bil­der tag­na i vårt långa land som skro­tats på grund av oskär­pa. Men Sti­na Brock­man har hit­tat en tyd­lig väg in bak­om oskär­pan, där tolk­ning­en lig­ger fri. Men det lig­ger mycket arbete bakom bilden.

– Ibland und­rar jag var­för jag inte bara tar ett van­ligt skarpt fo­to­gra­fi istäl­let för att sli­ta i tim­mar med att ”fula” ner bil­den. Men det är ett även­tyr! skrat­tar Brock­man.
Hon är näs­ta ut­stäl­la­re på konst­hal­len i His­hult. ”Yt­spän­ning”, som den he­ter, vi­sar upp ett oli­ka si­dor av hen­nes konst­när­skap.
Det är förs­ta gång­en hon be­fin­ner sig i konst­hal­len som ger hen­ne en ”sa­kral” käns­la. Den förs­ta tan­ken som bör slå be­sö­kar­na är oskär­pan. Den präg­lar onek­li­gen hen­nes verk i allt från sto­ra till små bil­der.
– När jag be­ar­be­tar bil­den i da­torn för­sö­ker jag inte göra den fi­na­re, utan det är för att för­stö­ra den. Jag gil­lar inte per­fek­ta bil­der, utan det är de ofär­di­ga som är spän­nan­de och det vi vill för­stå. När det blir per­fekt är det inte kul läng­re, sä­ger hon.

Brockmans bil­der sak­nar helt tids­mar­ker­ing el­ler sam­man­hang. Det uppå att de är oskar­pa.
När du inte rik­tigt ser vad en bild fö­re­stäl­ler, tving­as du att tol­ka den.
– Man vet inte vad det är man ser fast man tit­tar noga, sä­ger Sti­na fram­för tre upp­blås­ta fo­to­gra­fi­er.
De svart­vi­ta bil­der­na ser ut att fyl­las av en eld el­ler en elekt­risk ström.
Men är i själ­va ver­ket lju­sets lek på en pool­bot­ten nå­gon­stans i USA.
– Min dot­ter tyck­te det såg ut som om man låg på bott­nen och tit­ta­de upp på vat­ten­y­tan, sä­ger Brock­man.
Hon vet inte var idén kom ifrån, sna­ra­re var den plöts­ligt i hen­nes hu­vud, se­dan dröj­de det åra­tal in­nan hon hit­ta­de rätt pool för bil­den. Som hon tol­kar det kan det möj­li­gen ha att göra med hur hon två gång­er höll på att drunk­na som ung.

Läng­re in på ut­ställ­ning­en häng­er ett stort an­tal por­trätt på hen­nes make Erik. I ex­tre­ma när­bil­der fång­a­de hon un­der tre må­na­der på nit­tio­ta­let ho­nom i oli­ka käns­lo­lä­gen, ge­nom att helt en­kelt pa­u­sa ho­nom för ett fo­to­gra­fi när han ut­tryck­te nå­got.
– Jag bad ho­nom hål­la kvar i käns­lan han be­fann sig i så jag kun­de ta ett foto. Se­dan kun­de vi fort­sät­ta grä­let el­ler vad vi höll på med, minns Sti­na Brock­man med ett le­en­de.
Re­sul­ta­tet är ut­spritt över en hel vägg. När Brock­man tit­tar på bil­der­na minns hon vad som fö­re­gick, el­ler sked­de ef­ter fo­tot togs. Som bil­den när Erik grå­ter och hans ton­å­ri­ga dot­ter över­ras­kan­de kom in i rum­met och brast ut: tar du bil­der på min pap­pa när han grå­ter?

På en bild ler Erik, på en an­nan ser han rent de­mo­nisk ut för att på näs­ta blic­ka skep­tiskt in i lin­sen.
– Det fun­ge­ra­de lite som te­ra­pi för Erik, när han såg bil­der­na och han såg sig själv ut­ifrån, sä­ger Sti­na Brock­man. Up­pen­bar­li­gen lyc­kad så­dan.
– Han vill att vi gör en till, skrat­tar hon.

×